När torsdagsförmiddagens gympapass i Missionskyrkan i Linköping är slut kommer flera deltagare fram och säger samma sak: ”Skriv att Fia är bästa ledaren.”

En inte alltför vågad gissning är att hon kommer att vara saknad när hon snart har hållit sitt sista pass på Linköpings gymnastiksällskap, LGS. Nu byter hon nämligen bana och lämnar Linköpings gymnastiksällskap.

Hennes band till föreningen sträcker sig långt bakåt. Redan i 5–6-årsåldern började hon med barngympa, blev senare truppgymnast och så småningom själv barnledare.

Gruppinstruktör har hon varit i omkring trettio år, de åtta senaste på LGS där hon också varit kanslist. Som enda anställd är det hon som har drivit föreningen i det dagliga arbetet. 

Efter den här terminen är det rätt tid i livet att göra någonting annat, känner Fia Bagley.

– Jag har jobbat intensivt med att göra föreningen till vad den är i dag. Både jag och LGS behöver utvecklas vidare. Ge någon annan stafettpinnen, enkelt uttryckt. Med den erfarenheten jag samlat på mig är jag redo för nya utmaningar. Jag behöver nya, fräscha och mer utmanande uppdrag, säger hon.

Arbetsvillkoren har stundtals varit ganska krävande.

– Det är speciellt att jobba i en förening, det är svårt att släppa jobbet och blir lätt att man jobbar sent och mycket, vår verksamhet är ju på kvällar även om min kanslitid är på dagarna. 

Hon arbetar november ut på kansliet, med ett sista träningspass 19 december. Vad hon gör sedan vet hon inte, men någon tvekan inför beslutet är svår att skönja. Vilket inte hindrar att känslan är dubbel.

– Det är klart att det känns när man lämnar ett arbete bakom sig, det är spännande och ibland skräckfyllt med nya kliv oavsett vad det gäller. Men för att komma vidare måste man våga. Jag är trygg i att hitta någonting där jag kan tillföra nytta på en ny arbetsplats. Vi behöver alla lagom mycket utmaning och stimulans. Jag ser min nuvarande arbetssituation precis så. Inte bara för mig själv utan också för föreningen och dess deltagare. 

Hon tycker sig de senaste åren ha märkt en ändrad inställning till föreningsverksamheten. Att rekrytera bra barn- och ungdomsledare är svårt.

– Många som söker som barnledare behöver bli lite serverade numera, de är lite bekväma. Som ungdomsledare måste man vara engagerad, i dag är det för många som tar ganska lätt på sitt uppdrag. Den första frågan jag får är ofta ”hur mycket tjänar man”.

När det gäller barngrupperna har det också skett någonting. Hon brukar lite skämtsamt säga ”varenda unge är välkommen och föräldrarna får vi stå ut med”.

Men det ligger också allvar i det.

– För bara några år sedan var föräldrarna bara glada över att barnen fick komma och träna hos oss. Nu säger de allt oftare att vi ska göra si och så, man ska vara pedagogisk, inte för hård och inte för mesig … det är många krav. Vi sitter på en vågskål. Vi är heller ingen prestationsförening utan det handlar mer om lek och det sociala samspelet.

Konkurrensen från de stora träningskedjorna är hård på vissa områden. Men när det gäller barngymnastiken har LGS ett stort tillflöde. Utöver de 1 100 aktiva har man 500 barn som står i kö.

Ett förslag som Fia Bagley har försökt få gehör för – än så länge förgäves – är införande av ett statligt eller kommunalt ledarbidrag som skulle utgå till yrkesverksamma som vill engagera sig som instruktörer på dagpass några timmar i veckan. 

Hennes engagemang är inte att ta miste på. Hon utstrålar energi och kommer flera gånger under vårt samtal tillbaka till betydelsen av glädje i motionen.

– Det bästa med att vara instruktör är att få sprida träningsglädjen, att se människor utmana sig själva med de förutsättningar var och en har, och att få höra hur tacksamma de är. Många av våra äldre deltagare har blivit starkare, ökat sin smidighet och fått bättre balans. 

– Jag är lite galen och älskar att bjuda på mig själv. Då får jag också mycket tillbaka från deltagarna. För många äldre som tränar hos oss är den sociala delen viktig. Många kanske är ensamma och inte gör så mycket, de kommer en timme innan och sitter och pratar i omklädningsrummet och stannar kvar efteråt och fikar och pratar. Träningsglädje är allt detta. 

Fia Bagley ger inte intryck av att vara en person som går sysslolös så länge. Och även om den närmaste framtiden är något osäker, har hon en plan för längre fram i livet:

– Då ska maken och jag köpa en katamaran och segla jorden runt!