”När framtiden var vår” heter musikteaterstycket som ska spelas åtta gånger under våren. Det bygger på sånger som förknippas med legendarerna Monica Zetterlund, Lars Ekborg och Beppe Wolgers. 1960-tal, alltså.
Det hela knyts ihop av en historia, skapad av hela ensemblen. Den har vuxit fram parallellt med låturvalet. För arrangemangen står Johan Ravelid och Therese Klenfeldt, som också medverkar på scen. Även Roland har varit med i filandet på musikarrangemangen.
Typisk för Vadstena Nya Teater. Roland Chantre vittnar om det som andra i ensemblen brukar tala om och lovorda; samarbetet, hur alla lyfter varandra. Vilket resulterar i succéföreställningar med en ovanlig, familjär ton som ständigt lockar utsålda hus.
– Det finns gäng som kommer tillbaka och ser föreställningarna flera gånger på raken, säger Roland.
Den nya började växa fram i början av januari.
Sedan har gänget träffats i stort sett varannan vecka för att under en heldag repetera. Samtidigt har musikarrangemangen och handlingen ändrats och finslipats.
Roland Chantre är 49 år och fick en relation till Zetterlund, Ekborg och Wolgers när han var barn. Men musiken, och sedermera skådespeleriet, har han haft i sig länge.
– Mina bröder var ute och höll på med idrott. Jag satt mest hemma och läste böcker, berättar Roland, som lärde sig läsa redan som fyra–femåring.
– Mamma läste mycket för mig, jag blev nyfiken på bokstäverna och frågade hela tiden. När mamma läste Corren vid köksbordet lärde jag mig tyda rubrikerna uppochner. När hon vände tidningen mot mig blev det svårt men sen fattade jag.
Roland passade inte riktigt i skolan. Han satt och smygläste en bok som han höll under bänken. Levde i en annan värld.
Men musiken kom också in i hans liv. Som 13-åring spelade han i band, i stort sett självlärd på gitarr.
– Men jag gick i kommunala musikskolan också.
Roland är född och uppvuxen i Linköping, i Ryd. Ingen östgötska kan märkas och hans namn skvallrar om en möjligen utländsk bakgrund.
– Jo, farfars farfar flyttade från Frankrike till Kap Verde-öarna. Antagligen på grund av judeförföljelser.
Rolands far kom på mycket krokiga vägar, nästan som av en slump, från Kap Verde till Stockholm 1965 och träffade där kvinnan som skulle bli Rolands mamma. Hon kom från Östergötland.
Rolands relativa ointresse för av skolan styrda studier ledde till att han sysslade mycket med musik som ung, samtidigt som han jobbade i barnomsorgen. I Vadstena Nya Teaters föreställningar märks Roland som en fin sångare och som sådan i bluesrockbandet The house of mumbo jumbo blev han upptäckt och värvad till en uppsättning av ”Jesus Christ Superstar” i Mjölby, i rollen som Jesus.
– Jag var 21 år och hade ofta smitit från skolan för att gå på teater men jag kunde inte se mig själv som skådespelare. Det där ändrade sig när jag fick arbeta med regissören Mats Huddén. Jag smittades av teaterbacillen.
Roland hade då träffat Anna, som skulle utbilda sig till bibliotekarie i Lund. Han anslöt och sökte till två folkhögskolors teaterlinjer.
– Jag kom in på en sommarkurs, vilket ledde till en ettårig teaterutbildning på Fridhems folkhögskola i Svalöv.
Roland flyttade med familjen till Malmö. En dag ringde läraren på teaterlinjen i Svalöv och frågade om Roland var intresserad av att medverka i en uppsättning av Strindbergs ”Ett drömspel”, på Malmö Stadsteater. I regi av Keve Hjelm…
– Jag jobbade på Malmöteatern i fem år, mellan 1996 och slutet av 1999.
Staffan Valdemar Holm var teaterchef då, sedermera på Dramaten.
– Jag lärde mig saker varje dag och med legendarer som Lars Passgård och Kenneth Milldoff.
Och, på tal om legendarer, alltså med Keve Hjelm.
– Han lärde oss hur man skulle ’äta’ texten. Läsa den oändligt långsamt och låta den komma under huden.
Detta apropå att den musikaliske Roland Chantre inte kan läsa noter. Men väl nöta in musiken på gehör, både som skicklig gitarrist och sångare. Han berättar roligt om hur han lät bli att avslöja sin bristande kunskap i notläsning – men att den upptäcktes av de notkunniga i Vadstenaensemblen…
Men teatertiden i Malmö tog slut när Roland och familjen flyttade tillbaka till Linköping, våren 2001. Han tappade bort teatern och var nu hemmaman och spelade en del.
– Det var lite tungt ett tag. Men av en slump träffade jag min gamle vän Johan Ravelid i duschen i simhallen när vi båda var där med våra barn. Vi hade inte setts på tio–elva år.
En tid senare ringer Johan till Roland: vill han vara med i en musikal i Vadstena? Det var i den ensemble som skulle bli Vadstena Nya Teater.
Jodå.
Nu är Roland Chantre sedan 2006 tillbaka i teaterlivet, som fast medlem i Vadstenaensemblen. Och kan använda sina stora kunskaper från tiden i Malmö – och sin sångröst och gitarren dessutom.