Även om Anna-Karin kan njuta av ta det lugnt vill hon att det ska hända grejor. Hennes man Jan-Erik försäkrar att det inte lägger sig något damm på henne.
– Vi försöker alltid ha en resa inbokad sen vi blev pensionärer. I höstas var vi i Rom och nu i mars åker vi till Teneriffa, säger Anna-Karin.
Anna-Karin och hennes man reste mycket redan på sjuttio- och åttiotalet. Inte för att de hade mycket pengar utan för att Anna-Karin jobbade på resebyrån Nyman & Schultz.
– Jag hade slutat gymnasiet och behövde ett jobb så jag tog telefonkatalogen, slog upp den och hamnade på resebyråer och det första numret jag ringde var till Nyman & Schultz. Jag visste inte om det fanns någon sådan titel men jag sa att jag ville jobba som resebyråtjänsteman. Jag hade tur; en flicka hade just sagt upp sig så jag blev ombedd att komma dit och visa mina betyg. Jag blev kvar där i tjugoett år.
Resorna gick till bland annat till Mallorca, Kanarieöarna, Rhodos, Spanien, Thailand, japan, Hongkong och USA.
– Vi reste så fort vi hade ledigt. En gång flög vi över dagen och hade picnic på Holmenkollen. På 2000-talet när Jan-Erik jobbade på SAAB följde jag med till Sydafrika flera gånger.
Under resorna kom de i kontakt med en skola i en kåkstad utanför Sydafrikas huvudstad Pretoria och började hjälpa till ekonomiskt och med material, bland annat fröer och plantor för att odla mat på skolgården.
– Det var en stor skola, den hade 850 elever. Jag hjälpte till och sydde gardiner till det som skulle bli biblioteket. De uppkallade sedan biblioteket efter oss. Det heter The Cardell library.
När Anna-Karin och Jan-Erik vill ta det lugnt åker de gärna till sin stuga som ligger mitt inne i skogen på gränsen mellan Östergötland och Småland.
– Det är helt underbart att vara där i naturen. Det finns sjöar med rent vatten och det är varken ljud- eller ljusförorenat. Tills helt nyligen hade vi inte ens el indraget utan fick el med solceller. När jag är där flyttas jag tillbaka till min barndoms somrar med bad, blommor, bär och fåglar.
Anna-Karin växte på en bondgård i Snavlunda socken en mil norr om Askersund. Hon beskriver det som en Bullerbyidyll med kor, grisar, höns och katter.
– En gång när jag var i åttaårsåldern släpade jag och min kusin Annika sängkläder ut i skogen och sov i en lappkåta som vi hade byggt. Det kändes inte farligt, vi hade ju hunden med oss. Den historien glömmer jag inte. Kärleken till naturen kommer nog från min uppväxt.
Kärleken till Jan-Erik började när Anna-Karin var fjorton år. Familjen hade flyttat till Linköping och bodde i en lägenhet i Johannelund.
– Jag stod på vår balkong och fick se en snygg kille på en blå moppe. Jag tyckte han var lik Helgonet och då föll jag.
Det visade sig att den snygga killen hette Jan-Erik och gick en klass över Anna-Karin på Munkhagsskolan. Första gången de träffades var på en skoldans. Orkestern Mosquitos skulle just spela upp till kvällen sista dans, Drifters-låten "Save the last dance for me".
– Min kompis som kände Jan-Erik tog mig i armen och gick bort till honom och sade åt honom att han skulle bjuda upp mig. Och vi dansar än, säger Anna-Karin och ler.
Slutet av åttiotalet och början på nittiotalet blev en turbulent tid i Anna-Karins yrkesliv. Hon hade börjat jobba som kongresschef på Folkets hus och Linköpings Konsert och Kongress och upplevde dåligt ledarskap och missförhållanden. Det ledde till att hon skrev en bok som heter "Skandalen … som jag upplevde den".
– När det var som mest turbulent kändes det som om Corrren skrev varje dag om allt som hände.
Efter tiden som kongresschef startade en lite tilltufsad Anna-Karin nätverket Ronja som hade som målsättning att få kvinnor att bli intresserade av att starta företag. När hon gick vidare från det jobbade hon med ett projekt i Boxholm och Mjölby, som handlade om att främja entreprenörskap för grundskoleelever.
Den sista anställningen Anna-Karin hade innan hon gick i pension var i föreningen Snilleblixtarna i Sverige. Föreningen syftar till att öka elevers intresse för teknik, naturvetenskap och uppfinningar.
– Vi skapade ett koncept och utbildade lärare i det. Det handlade om uppfinningsrikedom och kreativitet. Eleverna kunde till exempel använda en trasig apparat som de fick ta isär och bygga något nytt av.
En av höjdpunkterna för Anna-Karin och Snilleblixtarna var när de av Nationalencyklopedin fick Kunskapspriset som delas ut till Sveriges duktigaste kunskapsförmedlare i klassen ideella föreningar.
– Vi blev inbjudna till Blå hallen i Stockholms stadshus. Det kändes lite som att vara på nobelfesten och det var speciellt när jag fick gå upp och ta emot priset av kronprinsessan Victoria.