Verkstaden är liten men städad, fylld med fioler, etuier och stråkar. Verktygen vid arbetsbordet minner om en tandläkares utrustning. Alltsedan violinisten, affärsmannen och stråkinstrumentsreparatören Bernt Nylund valde att lämna sitt Hälsingland för Linköping och Ekholmen är det härinne han brukar sitta och jobba.
Bernt föddes i Färila, en liten by utanför Ljusdal. Redan som liten bondpojk fanns musiken i hans liv. För en kristen familj där pappa spelade fiol, mamma knäppte på gitarren och som dessutom bestod av tre syskon, blev musicerandet en självklarhet. De både sjöng och spelade tillsammans.
– Jag drogs helt enkelt med i musiken, säger Bernt. Pappa brukade jobba i skogen kanske två mil bort. När han var borta hängde hans fiol på väggen och den fick man inte röra, det var en sak som var säker.
Men med stigande ålder då Bernt var sex år, vågade han till slut ta ner fiolen och pilla lite, och på den vägen är det. Bernts pappa lärde snart sin son grunderna i fiolspelandet varefter han tog saken i egna händer.
Efter avslutad grundskola gick han tre år på musikskolan i Piteå och därefter väntade Stockholm. Bernt gick först på musikhögskolan, även där i tre år, för att sedan börja arbeta med musiken på heltid. Inskolningen hade varit i klassiska toner vilket ledde till att han blev en del av Radiosymfonikerna där han kom att stanna i tolv år.
– Jag provspelade och kom in direkt. Det var lite som en dröm att få spela med Radiosymfonikerna.
1982 beslöt sig dock Bernt för att flytta tillbaka till Hälsingland.
– Jag kände återigen att landsbygden lockade. Först jobbade jag som fiollärare på Bollnäs folkhögskola och sen musiklärare på musikskolan i Ljusdal.
Bara ett år efter att han hade återvänt till sina hemtrakter startade han sin första musikbutik i Färila, en butik som han kom att driva ända fram till 2005. Varmast om hjärtat har alltid stråkinstrument legat, vilket fick Bernt att efter 22 år lägga ner affären och i stället fokusera på bara småstråkinstrument, alltså fioler och viola.
– För mig är det viktigt att man är självkritisk, att man vet vad man kan. Jag känner att det blir bra när jag sysslar med fioler, därav beslutet. Dessutom var det kärvt på landsbygden med ökad konkurrens.
Hur hamnade då Bernt med sin fiolverkstad i Ekholmen? Själv hävdar han att han halkade in i stan på ett bananskal. I grund och botten handlar det nog om många turliga omständigheter. Först och främst hittade han sitt nuvarande boende som ligger perfekt. Lägenheten är en trea med en etta i anknytning – ett optimalt utrymme för att driva en fiolverkstad i. Utanför finns en skogsbacke, något som passar någon som brinner för naturvård. Sist men inte minst, det är bara en kvart bort från centrum där en viss Margareta bor. En Margareta som är Bernts trygghet och kärlek.
– Efter ett avslutat äktenskap råkade jag av en ren slump träffa Margareta på en resa till Polen. Jag kände mig ensam och trodde att relationer var ett avslutat kapitel i mitt liv. Men så var det tydligen inte.
I dag uppträder de då och då på äldreboenden där Bernt spelar och sjunger och Margareta läser dikter. Tillsammans spenderar de även viss tid i stugan uppe i Hälsingland. Bernt lämnade nämligen inte livet i Färila helt och hållet. Han har kvar huset i vilket han föddes och dit åker han upp flera gånger om året. Antingen plockas det bär, huggs ved eller så jagas det.
– Jag är uppvuxen med skogen och landet, något som jag är glad och stolt över. För mig är balansen i naturen det viktigaste. Mitt intresse för naturvård är stort och den enorma avkopplingen som jakten och naturupplevelser ger är fantastisk.
Trots att Bernt egentligen är pensionär har han fullt upp och spelar aktivt i dag.
– Sedan jag flyttade hit har mitt fiolspel fått ett enormt uppsving, tror nästan att jag spelar mer än någonsin. Jag spelar med Linköpings symfoniorkester och vi har fem-sex konserter om året.
Han driver sin verkstad Nylunds musik och vikarierar ibland på Kulturskolan som fiollärare. Han spelar även ihop med sin bror Gösta som jobbat som kyrkomusiker i Linköping i mer än 30 år. Utöver det rullar det kontinuerligt in erbjudanden om att spela i olika kyrkor.
– För mig är det viktigt att balansera det roliga med vad man orkar. Jag tänker fortsätta så länge jag klarar av, och i dag är jag i det läget att jag kan välja vilka erbjudanden jag vill ta, vilket känns bra.
70 år, eller hur är det nu? Egentligen infinner sig inte Bernts födelsedag i år. Han är nämligen född den 29 februari, skottdagen.
– Ska man vara noga har jag bara fyllt 18 hittills. Men jag brukar fira den 28, och i år blir det stort kalas. Jag har hyrt Vikingstads församlingshem, vi blir runt 40 personer.
Bland gästerna kommer hans två döttrar med familjer, vänner, kusiner, syskon och naturligtvis Margareta att infinna sig. Hela familjen innebär sång och musik. För maten står Bernt själv.
– Det kommer bli en glädjens fest! Med en enkel meny.
Trots att han flyttade till Linköping för bara tre år sedan känner han sig mer än hemma.
– Jag stormtrivs här. Stockholm är mer ryckigt. Linköping är en lagom stor stad. Allt finns här! Jag hade min Stockholmstid då jag spelade i orkester och sporadiskt gick och lärde mig hur man lagar fioler. När jag var klar med den perioden hade jag min Hälsinglandstid med butiken och som lärare. Allt har sin tid. Nu är det min Linköpingstid – det var verkligen bingo att flytta hit.