Det bli många mil på träningscykeln.
En kväll i januari kliver vi in i ett hus i Ekängen norr om Linköping. Vi manövrerar förbi ett par glada hundar och tar oss upp på övervåningen. Där pågår ett race.
Åsa Borg rullar genom Londons gator. Strax framför henne trampar en spanjorska. På vänstersidan passerar en annan svenska, men det är ingen Åsa känner.
Vi är i slutet av ett av Åsa Borgs dagliga träningspass. Simning, styrkepass eller löpning kan det vara, men i dag är det cykling i en och en halv timme på en virtuell bana, där man tävlar mot andra cyklister från hela världen. Landskapet syns på en tv-skärm på väggen, där man också ser sitt läge i loppet och den återstående distansen – precis som i ett dataspel.
Åsas cykel sitter i ett sorts stöd på golvet, och rör sig inte i rummet fast hon cyklar med lugna, bestämda tag. När banan lutar uppåt blir det också tyngre att cykla. Helt realistiskt och en perfekt träning för triathlontävlingen Laphonia i Gällivare i juni, som Åsa närmast siktar på.
– Den enda skillnaden är att i triathlon tävlar vi på tempocyklar. Då har man ett annat styre och håller armarna närmare varandra, säger Åsa och visar med händerna.
Loppet är slut, Åsa torkar av svetten och vi promenerar ner i villans rymliga kök. Här brukar Åsa äta middag med sin man Lars. Det är alltid Lars som lagar.
– Japp, jag har full markservice, skrattar Åsa. Annars skulle detta inte funka.
Och "detta" är ett liv som knappast har en ledig minut. Precis så som Åsa vill ha det.
När det tar emot - då fortsätter Saabchefen bara rakt framåt.
– Jag är en extremt aktiv människa, tycker om alla fysiska aktiviteter, att göra grejer.
Ja, det är ingen överdrift. Åsa Borg är chef över 800 ingenjörer som utvecklar torpeder, missiler med mera. Långa arbetsdagar, många möten. Hon tränar nästan varje dag: cykel, simning, styrkepass, löpning, varje pass på 1,5 timme och ibland blir det flera. Och lördagarna ägnas åt den nya sysslan: jakt. Det intresset har blivit jättestarkt.
Senast för några dagar sedan fällde hon en "gris", som hon säger.
Vart har den tagit vägen?
– Den hänger här ute i förrådet!
Åsa skrattar förnöjt, så som man gör när man vunnit eller gjort mål i en tävling.
En dovhjort fälldes i januari.
Men på söndagar har du inget jobb, och ingen jakt? Då tar du det lugnt?
Åsa skakar på huvudet med ett leende:
– Då får jag tid för flera träningspass i stället.
Varför gör du detta – varför lever du såhär?
– Jag tycker att det är kul! Så enkelt är det. Det är kul i sig, men sen är det kul att utmana sig själv också.
Man skulle kunna tro att en person som sliter så hårt jagas av några inre demoner. Vem vet – det är i alla fall inget som lyser fram i vårt möte. Åsa Borg framstår som en väldigt enkel person, sympatisk, gott humör, lätt att ha med att göra. En gång under senare år har hon varit svår att tas med, berättar hon – när hon blev skadad efter Ironman 2018 och inte fick träna. Det var inte lätt. Hon hade inget att göra och vankade av och an som en osalig ande i villan ute i Ekängen. Familjen var glad när hon blev frisk och kunde börja cykla och löpa igen.
Det fysiska har alltid varit viktigt för Åsa Borg. Hon är uppvuxen med fotboll, sedan har det alltmer gått över på konditionssport.
En stadig träningsklocka registrerar alla relevanta data.
En intervju med Natalia som går i nian på Folkungaskolan häromveckan hade rubriken "Jag är som vilken annan 15-åring som helst!" Åsa har läst den och skojar:
– Ni behöver bara byta plats på siffrorna. "Jag är som vilken annan 51-åring som helst" skulle passa jättebra på mig.
Hon har förstås haft sina prövningar i livet.
– Mamma dog ganska ung, 2004. Jag har alltid varit väldigt, väldigt tajt med mamma. Hon hade en hjärntumör och blev opererad, men vaknade aldrig upp igen. Det tog tre veckor, sen fanns hon inte mer. Det var fruktansvärt. Jag var 34 år och inte mogen att förlora min mamma. Det var tufft. Hon hade haft en tumör 1966, men efter tio år blir man friskförklarad, och vi tänkte att hon var frisk.
Det blev en stor omställning. Åsa hade två småbarn. Dottern var fyra år och hade barnkalas samma dag som Åsas mamma gick bort.
– Mamma dog på morgonen, och sen åkte jag hem och hade kalas för dotterns kompisar. Det kan man ju efteråt reflektera typ "hur kunde jag göra det?" Men jag har alltid varit så – bara kör, på nåt sätt. Man tänker: "jag kommer aldrig att överleva det här", men det gör man ju, för livet går vidare. Vardagen pockar ju på.
Åsa är tacksam för stödet hon fick från Saab i den stunden, och på det hela taget full av lovord för sin arbetsgivare, där hon jobbar inom affärsområdet Dynamics. Vi tonar ner den delen, för till skillnad från de övriga saker hon brinner för har hon ju faktiskt betalt för att säga bra saker om just Saab. Men det skiner hur som helst fram att hon verkligen trivs på jobbet. Annars skulle hon för övrigt knappast jobba så hårt, med resor till Karlskoga varje vecka.
I villans kök står maten på bordet, tack vare Åsas make Lars. "Annars skulle det inte gå."
I Dynamics portfölj ingår understödsvapen, missilsystem, torpeder och undervattensfarkoster.
Är det inte problematiskt att avslöja att man är ansvarig för delar av Saabs vapenproduktion? Kanske blir någon spion nyfiken?
– Tja, de kan ju kolla på Linkedin i så fall, det är inga större hemligheter. Och samma sak gäller produkterna: I princip all deras prestanda är offentlig. Vi skulle knappast kunna sälja produkter och inte berätta vad de kan göra.
Känns det inte tveksamt att jobba med att ta fram just vapen?
– Det tycker jag inte. Jag tror att alla som jobbar på Saab måste ställa sig frågan om man är positivt inställd till att ha ett starkt svenskt försvar. Och det kan jag helhjärtat säga att jag är. Jag känner mig stolt över att vi utvecklar högkvalitativ materiel, och varje gång vi testar och det fungerar som förväntat känns det riktigt bra.
Det vildsvin som sköts på senaste jakten var ordentligt stort.
Jobbet på Saab har givit Åsa, som själv är systemvetare, chansen att bli chef över mängder av ingenjörer.
– Det har inte funnits särskilt mycket begränsningar. Jag har tagit chanserna när de har kommit. Det ögonblicket har ännu inte kommit när jag har känt att "nej nej, det här går inte, jag måste backa". Utan det har funkat bra hela vägen.
– 2008 fick jag min första chefstjänst – då blev jag chef över 64 medarbetare. Jag tycker ju att det är roligt med människor! Jag tycker att människor är så himla häftigt, att se dem växa.
Vi tar farväl av Åsa, Lars, cykeln på övervåningen och vildsvinet i förrådet, och tänker – en sådär alldeles vanlig 51-åring är hon kanske inte ändå.