Tea Nygren sitter inne i D-huset uppe vid Linköpings universitet. Hon är utbildningsledare på tekniska högskolan LiU sedan 2013. Hon jobbar bland annat med att analysera och utreda de tekniska utbildningarna för att utveckla programmen.
– Jag är tekniska fakultetens stöd i programnämnden för data- och medieteknik, och det är nämnden som tar alla beslut om utbildningarnas förändringar.
Den stora fördelen med programnämnden är att den består av både invalda lärare, industrirepresentanter och inte minst studenter, och alla har stor möjlighet att påverka.
– I min tjänst ingår även internationalisering – utbytesstudier. Och det är också en del av utbildningarna och inte minst utvecklingen av studenterna. Jag har direkt studentkontakt, hjälper dem att planera utlandsvistelsen och finns sedan tillgänglig när terminen börjat om något inte fungerar enligt planen.
Innan Tea började arbeta på tekniska högskolan jobbade hon i tio år på Science Park Mjärdevi.
– Jag jobbade med hård- och mjukvarutest för elektronikproduktion. Jag hade riktigt roliga år och fick många kontakter, det är ofrånkomligt att få ett kontaktnät från alla kontinenter som ingenjör. Det är en av de roligaste delarna med ingenjörsyrket, att det sträcker sig över hela världen.
I dag kan hon dra stor nytta av sina internationella kontakter.
– Under produktionstiden i Mjärdevi hade vi mycket kontakt med Kina. I dag har vi här på universitetet ett avtal med ett kinesiskt universitet så att studenterna kan få dubbla examen. Att jag har förståelse för kulturen har visat sig vara mycket värdefullt.
Något av en hjärtefråga, inte bara för Tea utan hela nämnden, är att få in flera tjejer på ingenjörsutbildningarna.
– Jag upplever att tjejer inte tror på sig själva i lika hög utsträckning som killar gör. Det kan behövas en peppning och uppmuntran, så var det i alla fall för mig. Tack vare familj, kompisar och lärare – framför allt mattelärare – har jag gjort en massa bra val i livet. Ärligt talat var det min brorsa som inspirerade mig till att läsa till ingenjör, en väg som jag inte visste fanns. Jag trodde att jag valde själv, men det gjorde jag nog inte, säger Tea med ett skratt.
Programnämnden för data- och medieteknik med Tea i spetsen jobbar aktivt med att få fler tjejer till datautbildningen.
– I stället för att ha stora rekryteringskampanjer har vi ett projekt där vi tittade på universitet utomlands där de har lyckats få in fler tjejer.
Projektet drivs av Mikael Asplund och visade bland annat att många tjejer, men också killar, tror att de måste kunna programmera för att till exempel börja läsa till civilingenjör inom datateknik, vilket inte stämmer. Utbildningarna kräver inte mer än vad antagningskraven anger.
– Förra hösten var första gången som lärarna provade att anpassa undervisningen på programmeringen så att den ska passa och utmana alla – oavsett nivå. Hittills har responsen varit positiv och nu ska lärarna utveckla detta ännu mer.
Nu i september är det mycket som händer. De nya studenterna kommer, utbytesstudenterna hör av sig, budgeten för nästa år ska planeras och även nästa års kurser ska fastställas. Trots många bollar i luften finns det plats för annat. Under fritiden är hon aktiv, rent av hurtig, något som kommit med stigande ålder.
– När jag var 25 hade jag väl sprungit fem kilometer max. Killarna i Åtvid fick liksom mer cred om de var duktiga, så jag trodde att mitt max var fem kilometer, säger Tea med ett skratt.
Men nu springer hon gärna långt och det är maken som sporrar till nya utmaningar, som att till exempel springa långlopp i fjällen. Tea åker dessutom skidor (Vasaloppet en gång och öppet spår två gånger), vandrar och springer med vännerna i stället för att fika.
Även som födelsedagsfirande kommer Tea att vara ute i friska luften.
– Jag ska fira med min bästa vän genom att springa Jämtlandstriangeln. Man springer mellan tre fjällstationer som det är runt två mil emellan. Men jag kommer också att fira med familjen. Det blir ett ”40-årsbarnkalas” för släkten på Visualiseringscenter C i Norrköping. Sedan när jobbet har lugnat ner sig ska jag också bjuda kompisarna på fest.
På frågan om hon känner av någon ålderskris svarar hon att hon inte kommer på hur hon ska krisa. Men efter en stunds tänkande säger hon nöjt:
– Det kanske är detta eviga springande som är min 40-årskris.
