Stina är uppvuxen med mamma, pappa och två äldre bröder. "Mina bröder flyttade ganska tidigt så det kändes som att jag var ett ensambarn ett tag", säger hon.
På sitt smultronställe nära föräldrarnas hus i Maspelösa, möter vi Stina Caesar. Född och uppvuxen ute på landet, men har tillbringat det mesta av sitt vuxna liv utanför Linköpings, Sveriges och Europas gränser, har Stina mycket att berätta om att bo mellan olika kontinenter och att resa ensam som ung kvinna.
Allt började när Stina jobbade i en klädbutik och hennes dåvarande kollega lockade henne att följa med på en resa 2018.
– Vi sa upp oss från jobbet, sålde allt vi hade och köpte en enkelresa till Thailand. Vi hade bokat ett par nätter på ett vandrarhem i Bangkok. Min kollega hade lite planer, men jag hade inga, så jag hängde på henne, säger Stina.
"Jag har alltid varit väldigt blyg i hela min uppväxt. Idag vågar jag stå för mina åsikter och är ärlig av mig. Folk är öppnare utomlands och det har jag tagit åt mig", säger Stina.
Kollegorna hade en budget på 10 000 kronor i månaden. De stannade en månad i Thailand, en i Kambodja och en i Vietnam. Sedan delade de på sig.
– Vi splittrades i Vietnam för hon hade tänkt att åka till Filipinerna, men jag ville upptäcka Bali. Jag satt på flygplatsen själv den morgonen och tänkte; nu börjar min ensamresa.
"Jag tänker inte så mycket på framtiden. Jag har fokuserat på nuet. Anledningen att jag stannade där var att jag tog det en dag i taget", säger Stina om sin spontana, långa vistelse i Costa Rica.
Efter flera månader i Asien sa Stina till sina föräldrar att hon skulle åka till Siri Lanka, men istället åkte hon hem till Sverige för att överraska dem. Det var hon som blev överraskad. När hon väl kom hem kände hon av en kulturkrock.
– När jag åkte hem blev jag chockad av den svenska kulturen. I Asien har inte alla distans på samma sätt som vi har här i Sverige. Jag vet inte om jag vill vara här, tänkte jag.
Det var inte bara värmen hos människorna som Stina saknade, utan också det varma vädret. Tjejen från Maspelösa har aldrig tyckt om den svenska vintern och säger att hon är en lättfrusen person. Dessutom ville Stina komma över sin skräck för stora havsvågor. Att lära sig surfa är väl ett bra sätt att komma över rädslan resonerade hon. Efter mycket research valde hon att åka till Costa Rica.
– Jag hade en returresa bara för att komma in i landet, men jag hade ingen plan på hur länge jag skulle vara där.
– Vi satt på bussen i Santa Teresa. Det var som att åka ut till ingenstans. Mitt i djungeln. Det var världens knasigaste resa. Fyra bussar fick man ta. Vi kom fram när det var mörkt och allt var stängt. Jag visste inte hur länge jag skulle vara där. Jag visste bara att jag ville lära mig att surfa.
Dagen efter ankomsten började Stina möta sin rädsla och hamna under vågorna. Den oklara vistelsetiden blev fyra månader lång och efter flera surflektioner återvände äventyraren hem till Sverige. Efter en period som värd på en svensk surfskola i Frankrike och Spanien saknade hon Centralamerika. Det var dags att återvända.
– När jag sa till mormor att jag skulle åka till Centralamerika igen sa hon att jag inte var klok för det var i början av pandemin.
Stinas initiala plan var att jobba i Nicaragua. Hon åkte till Costa Rica först för att hälsa på några vänner och fastnade.
– Jag hängde med mina kompisar och två veckor senare stängdes alla gränser. De flesta åkte tillbaka, men jag stannade.
Den gången stannade Stina i ett och ett halvt år.
"Alla vill att jag ska plugga, bo hemma och ha ett jobb. Jag har svårt att göra det de vill bara för att de vill det", säger Stina som för nuvarande jobbar på två ställen; ett café i stan och en fritidsverksamhet.
Hur var det att bo där under pandemin?
– Det var ingenting och jättemycket att göra samtidigt. Jag tog bilder åt ett café och fick mat som ersättning. Jag fick verkligen testa på hur det är att leva utan besparingar.
– Jag surfade, fotade och målade. Man behöver inte så mycket för att njuta egentligen.
Stina ville bli fotograf, men hon ville inte jobba åt någon annan. "Om jag skulle hålla på med foto så vill jag göra det som en egen grej", säger hon.
Hade det inte varit för den svenska sommaren och saknaden efter familj och vänner hade Stina kanske inte återvänt. När vi träffar henne en varm sommardag har hon en gul sommarklänning.
– Gult påminner mig om solen, säger tjejen som älskar värmen.
Sommarklänningen visar mycket av tatueringarna på både armar och ben. Varje tatuering har en betydelse.
Stinas hand gömmer en tatuering på reggaeprofilen Bob Marley. Reggae är nämligen en av Stinas favorita musikgenrer.
– Jag var tillsammans med en kille som började tatuera sig och blev inspirerad av honom. Den första är en fantasiblomma, sedan är det en målning av min mormors favoritfågel, lunnefågel. Jag har även hennes namn "Irene".
Bob Marleytatueringen då?
– Vi hängde mycket på stranden i Thailand och det spelades alltid Bob Marley. Då bestämde jag mig att tatuera en bild av honom. Hans ord och hans melodier är jättebra.
Vi avslutar intervjun för Stina måste förbereda sig inför sitt kvällspass på cafét i stan.
En sista fråga – vad saknar du mest i Sverige när du är där och vice versa?
– Det känns väldigt skönt att vara hemma under den svenska sommaren.
– När jag är här så saknar jag att surfa i havet.
"När man reser mycket uppskattar man Sverige mer och är mer tacksam", säger Stina.