För nio år sedan fick Susanna Enifena en aggressiv form av bröstcancer. Hon överlevde den och genom hennes engagemang i bröstcancerföreningen och att hon jobbade på Region Östergötland fick hon förfrågan att föreläsa om sin sjukdom för läkare.
– Jag svarade ja. Sen tänkte jag varför, jag gillar ju inte att prata inför folk. Men det blev som terapi att förmedla historien om allt jag hade varit med om. Existentiella tankar, hur kroppen reagerade på behandlingen och alla känslor.
Hon fortsatte att föreläsa för personal inom vården och kände att hon, trots det allvarliga ämnet, ville göra föreläsningarna roligare. Så hon mejlade standup-komikern Janne Bylund och frågade hur hon skulle göra.
– Jag tänkte att han nog inte skulle svara, men redan efter fem minuter mejlade han tillbaka och tipsade att det finns bra kurser i stand up på Norra brunn i Stockholm. Deltagarna på kursen var musikalartister och skådisar med många års erfarenhet från scenen, och så jag som jobbar med ekonomi och it på Region Östergötland.
Kurserna på Norra brunn är mellan måndag och fredag och är upplagd så att deltagarna får ett par tre olika ämnen per dag som de ska sätta ihop treminuters-gig på. Kursen avslutas sista dagen med en öppen föreställning för publik.
– Det är roligt men det svåraste jag någonsin gjort. Tre minuter är jäkligt lång tid om man ska vara rolig hela tiden. Jag har ofta tänkt: varför gör jag det här när jag nästan kräks innan och varför vill jag göra det igen? Det är kanske någon diagnos som inte är ställd än, säger hon och skrattar.
Susanna är med i en grupp som har föreställningar en gång i månaden på klubben Beta stand up comedy i Linköping.
– Jag har uppträtt där några gånger. Mina ämnen har varit cancer, min finska bakgrund och fördomar om finnar. Det är en utmaning att få folk att skratta och stand-up är något jag ska göra mer av i framtiden.
Susanna växte upp på en bondgård nära Savonlinna, en stad i östra Finland, fyra mil från den ryska gränsen.
– Vi odlade spannmål, hade nötdjur och grisar på gården. Jag var runt sju år när jag lärde mig köra traktor. När vi plockade sten från åkrarna på vårarna var det jag som fick köra eftersom det var för tungt för mig att plocka sten.
När Susanna var nitton år flyttade hon tillsammans med sin dåvarande pojkvän till Norrköping.
– Jag hade precis fått fast jobb och bara jobbat en vecka när jag sa upp mig och flyttade till Sverige. Folk tyckte jag var knäpp som lämnade mitt under lågkonjunkturen. Men vi fick jobb som städare på timmar och när de såg att vi jobbade stenhårt fick vi hur mycket jobb som helst.
Efter det följde studier på gymnasienivå och flera olika jobb. I början av 2000-talet jobbade hon först heltid på företagen Rimaster som administrativ chef och sen på Flextronics där hon hjälpte personal när företaget sade upp folk. Samtidigt pluggade hon heltid till fil kand i företagsekonomi på Växjö universitet.
– 2005 sökte jag jobb på Region Östergötland. Jag tänkte att jag någon gång skulle prova att jobba i offentliga sektorn för att få bekräftat hur tråkigt det kunde vara. Men det har varit det absolut roligaste stället jag har jobbat på.
Susanna jobbar med ekonomi och planering av inköp av sjukvårdsutrustning och tillhörande it-system.
– Det är viktigt att vara insatt i hur sjukvården fungerar och i hur bra utrustning, även om den är dyr, kan spara pengar när läkarna lättare kan ställa rätt diagnos. Det är intressant för det sker mycket utveckling inom det medicin-tekniska området.
För egen del är hon glad att hon bodde i Östergötland när hon fick diagnos med den aggressiva bröstcancern.
– Här kunde de erbjuda en behandling som är bra men väldigt dyr. Hade jag bott i Kronoberg hade jag kanske varit död nu. Vi inom Bröstcancerförbundet jobbar för en mer jämlik vård över hela landet och personligen tycker jag det skulle vara en organisation för sjukvården i Sverige.
Sjukdomen har haft det goda med sig att hon fått massor av nya vänner inom Bröstcancerföreningen, och så tänker hon annorlunda nu efter att hon blivit frisk.
– Min livsfilosofi är att inte skjuta upp saker och tänka "det där kan jag göra senare", utan jag försöker leva nu. Bort med tråkiga saker och in med roliga. Dessutom har de investerat mycket i min dyra behandling så nu måste jag leva många år för att återbetala.