– Vi kommer som hjälpare, inte som stjälpare, säger Lennart som kallas för ”Svingen” från sin tid som brottare. Efter så många år som ambulansförare och brandman har han upplevt mycket och även fått känna förändringarnas vindar blåsa. Nu utnyttjar han möjligheten inom räddningstjänsten, att ta pension från 58 års ålder.
Lennart Carlson är snickare i grunden och under åren i räddningstjänsten har han jobbat extra med diverse byggjobb, som det nu blir mer tid för:
– Jag gör jobb åt vissa firmor. Nu har jag fått en beställning på 40 källarfönster och att göra ett kök, säger han och ser även fram emot att snickra på den gamla släktgården i Skåne som stammar från 1700-talet.
Han är född och uppvuxen i Linköping och bor kvar i barndomshemmet. Efter grundskolan utbildade han sig till snickare, men en dag föreslog ett par kompisar att han skulle söka en tjänst som brandman.
– Jag höll på med brottning och var smidig och stark, säger han och berättar att han blev uttagen till sim- och kraftprov. Han fick även testa den mentala statusen:
– De ville se vilket temperament jag hade, säger han.
De försökte irritera honom och få honom ur balans, men han klarade testet och utbildades till brandman, ambulansförare och sjukvårdare.
Ambulanskörning på vinterväglag lärde han sig i Älvdalen i Dalarna.
– Jag har krockat två gånger med ambulansen. Det var svall-is i Ulrika en gång, men då kom vi fram ändå. Och så blev jag påkörd i sidan en gång. Då kom vi inte vidare, men då skulle vi bistå en annan ambulans på olycksplatsen.
Under åren har han gjort insatser vid allehanda olyckshändelser med varierad utgång för de inblandade. Intrycken från räddningsinsatserna bearbetas kollegor emellan.
– Vi upplever väldigt mycket ihop. Det gör att man blir mjukare och rarare mot varandra, säger han.
Eftersom brandmännen arbetar tätt ihop skapas ett slags familjär miljö. Kollegorna utdelar synpunkter på varandras insatser och föreslår hur ett visst arbetsmoment kan förbättras.
– Det är bästa arbetsplatsen jag varit på, säger han och syftar på relationen med sina kollegor. Däremot är han inte nöjd med organisationen inom räddningstjänsten. 2010 bildades ett Räddningsförbund med kommunerna Linköping, Norrköping, Söderköping, Åtvidaberg och Valdemarsvik.
– Standardrutinerna i arbetsgrupperna har ändrats, säger han och det ogillar han.
Alltnog, Lennart Carlson har samlat på sig en hel del minnen:
– Det största djur jag varit med och räddat var en älg som gått ner i en pool i Ekängen. Och så har jag krupit efter svanar som folk trott har frusit fast i isen. När jag, iklädd överlevnadsdräkt, har närmat mig svanen så har den flugit iväg...
Han har också räddat svanar som fått fiskkrokar i truten när de ätit mask, och lugnat ner katter som fått spatt och rusat omkring i någons hem.
Dessutom har han hjälpt kor och hästar som gått ner sig – och då har han haft nytta av att ha jobbat med djur på Klefstad gård utanför Linköping.
– Där började jag jobba när jag var 15 år och höll på till jag var 47.
En skillnad mot förr är att de brandmän som i dag utbildas kan sakna erfarenhet av praktiskt arbete.
– Förr var det snickare, byggare och plåtslagare som blev brandmän. Det är ett hantverk att vara brandman, man ska kunna koppla bort ett batteri eller klippa plåt och känna till hur en kåk är är byggd, säger Lennart.
Nuförtiden är folk mer beredda om olyckan är framme:
– Många har brandsläckare och brandfiltar hemma, konstaterar han.
Halogenlampor byts mot moderna och energisnålare led-belysning, vilket också är ett framsteg:
– Halogenlampor blir så varma. De kan falla ner i sängen hos senildementa. Det borde vara lag på att det ska vara ledlampor.
Men nu har Lennart Carlson släckt sin sista brand. För några månader sedan blev han morfar, och ser fram emot att få snickra grejer till lilla Hedvig på gården i Skåne. Och så ska han pyssla om sina kära gamla bilar – tre Steyr 55 av 1940, 1939 och 1938 års modell och en Porsche 914 GT-72, plus en DKW F 800 (buss).
– Steyr är en österrikiskt bilmärke. Det var min första drömbil. När jag var i femårsåldern åkte jag med en sådan tillsammans med min morfar till Hörby marknad. Långt senare såg jag den bilen i en tidning och då kom jag ihåg när jag åkte med en sådan när jag var barn, berättar Lennart Carlson.