Det är med visst vemod och stor sorg i hjärtat som Sirpa – 82 år gammal – ska lämna sitt hus. Förståeligt, då hon bott i huset i Vimanshäll sedan 1965.
Sirpa föddes i Finland, i Helsingfors. Krigsåren startade med Vinterkriget redan när hon var fyra år.
– Naturligtvis var det en chock första gångerna sirenerna ljöd som varning för bomberna.
Kort efter Vinterkrigets slut startade andra världskriget. Familjen blev tvungen att flytta hit och dit. Flera somrar tillbringade barnen med ett hembiträde på faderns återerövrade gård i Karelen, medan föräldrarna var kvar i Helsingfors – tills ryssarna kom tillbaka med dunder och brak då de hals över huvud återigen var tvungna att lämna allt.
Skolåren var inte heller helt enkla för Sirpa. Hon blev mobbad och bytte till en internatskola. Där infann sig känslan av att inte passa in. Busunge. Eller lat och slarvig som Sirpa själv säger.
I stället för att gå på rektorns bibelklubb spelade hon basket med samskolans pojkar och en kortlek under madrassen fick påföljden att betyget i uppförande sänktes.
– Jag avskydde att göra läxor, därför gjorde jag dem inte. Jag blev en kvarsittare och riskerade att aldrig klara studentexamen.
Hennes mors besvikelse fick henne dock, med hjälp av lånade repetitionsböcker och riktigt starkt kaffe, att till slut klara studierna. Förutom svenskan.
– I ett preliminärprov skulle vi skriva ”Gäddan var så gammal att den hade löss” – ett sätt att testa böjningen av lus i plural. Naturligtvis visste jag inte vad lus hette, varken i singular eller plural så i stället jag skrev ”Gäddan var så gammal att det växte mossa på den”.
– Svenskan var ett approbatur – det närmaste underkänd man kunde komma. Men lärarna var snälla och gav mig laudatur i modersmål, vilket ledde till i en finsk uppsats som i sin tur resulterade i, till allas förvåning, ett stipendium vid mösspåtagningen.
Vidare utbildade sig Sirpa till sekreterare på Finska Affärsmännens Handelsinstitut och fick halvtidsjobb som korrespondent på försäkringsbolaget Folksam, där hon stannade och trivdes i 25 år.
En språkresa efter studierna till Österrike kom att förändra hennes liv. Två tjusiga pojkar från Sverige råkade hamna i samma kurs.
– I Finland var jag van att alltid vara en väggros, och helt plötsligt fanns det två snygga svenska pojkar, som båda uppvaktade mig.
Den ena var ivrigare och lämnade ingen plats för den andre. Den ivrige pojken hete Björn, var lärarstudent vid Uppsala universitet men kom ifrån Linköping. Ovan vid denna typ av uppmärksamhet var Sirpa smått nervös för att han hux flux skulle lessna.
– När vi en dag gick en promenad kom vi till en fjällbäck. Björn ville då, som en äkta gentleman, bära mig över bäcken. Hu vad jag stretade emot. Tänk om han hade känt hur tung jag var, och då tyckt jag var tjock och inte tyckt om mig mer... säger Sirpa med ett hjärtligt skratt.
Men Björn tyckte om Sirpa. Språkresan slutade för paret i Uppsala, där de förlovade sig innan de skiljdes åt. Ett år senare, dagen efter Sirpas 20-årsdag gifte de sig i Karuna kyrka i Helsingfors. Tio månader efter bröllopet kom sonen Kai. Sirpa beslöt sig för att bli hemmafru.
– Det har jag aldrig ångrat, trots alla negativa konsekvenser. Vi var många hemmafruar och bildade nästan som en yrkeskår. Fem år senare kom dottern.
År 1965 tipsade svärmor om visning i Vimanshäll.
– Genom gudarnas eller någon lyckofes fingervisning och inblandning fick vi tag på detta fantastiska hus. Det var kärlek vid första ögonkastet.
När ungarna var fem och tio år började Sirpa blicka ut ur hemmet. Hon utbildade sig till tolk, gymnastikledare samt, till de gamla lärarna i Helsingfors glädje (hennes kvarboende bror berättade det) även lärare i svenska på ABF.
Musik har alltid varit en stor del av Sirpas liv. Redan som liten flicka lärde hon sig spela på familjens piano, något som hon dock ser som en olycka i sitt liv.
– Man kan inte ta med det under armen eller spela i orkestrar.
Sjunga gjorde hon inte på den tiden.
– Alla visor var för sopraner. Jag råkar vara alt. Musikundervisningen gick inte alls ut på att transponera eller spela efter gehör. Bara att följa att par notrader helt slavisk.
Först efter makens 50-årsfest då hon skrev en visa åt honom, som en kamrat kom för att kompa på gitarr, beslöts hon sig för att ta tag i musicerandet på mobila instrument.
– Då slog det mig, kan hon så kan väl jag.
Sirpa gick till biblioteket och lånade självinlärningsböcker för gitarr.
– De var så pedagogiska. Det stod: ’lär dig A-dur så kan du spela alla dessa sånger’. Jag slog det stackars instrumentet helt vilt... Nästa sida visades E7 och vilka låtar man kunde med dessa två ackord. Vidare till D7 och sedan G. Då kunde man helt plötsligt kompa till nästa allt – förutom till Evert Taube. Han byter jämt tonart.
Efter pension startade hon sång- och musikgruppen Brasklapparna som höll ihop i tolv år. Nu har gruppen precis upphört, men stället går hon i Johannelunds SMS-kör (Sankta Marias seniorkör).
– En härlig kör med blandning av profant och kyrkligt.
Sirpa är även skribent. Hon är redaktör för Finska pensionärsföreningen Sisus tidning Meidän Kesken (= Oss emellan). Dessutom har hon skrivit kåserier för Corren samt fått lov att skriva melodier till dikter som publicerades på Correns gamla sida Kort och Gott – en sida som hon efterlyser och tycker saknas.
En vän kallar henne superdam. Ett av barnbarnen high tech-farmor. Kanske för att hon är så fysiskt aktiv, hon dansar square dance, promenerar och trampar på inomhuscykeln då och då, och för att hon ansvarar för Sisus Facebooksida.
Sirpas Björn gick bort 2013, vilket lämnat ett stort tomrum. Och nu ska hon flytta. Den nya lägenheten ligger på åttonde våningen på Vimansberget och har stora panoramafönster mot Roxen.
– Den ligger närmare Gud än oss och utsikten är alldeles salig. Dessutom finns ingen balkonggranne, ingen kan se mig på förutom möjligtvis en helikopter eller om någon skulle få för sig att hoppa fallskärm precis utanför. Dessutom finns det så pass höga tallar på båda sidorna av balkongen som svajar i vinden så det känns som en riktig skog däruppe.