I 24 år arbetade Signe som röntgensköterska på US i Linköping.
– Skulle jag kunna se, höra och gå lite bättre skulle livet vara perfekt, säger Signe Jardman och ler.
Den 25 februari fyller hon 100 år och det ska firas med familjen och de boende på trygghetsboendet i Ljungsbro, där hon bott sen 2013.
– Jag trivs väldigt bra här och det är trevligt att ha människor runt omkring sig.
Signe är född i Skåne 1922 och har under sina snart 100 år upplevt mycket, bland annat andra världskriget.
– Där vi bodde kunde man varje natt höra bombplanen som släppte sina bomber. Jag var 17 år gammal då och minns allt väldigt väl, vilket inte alltid är bra.
Hon berättar specifikt om en händelse under kriget som satte väldigt djupa avtryck.
– Jag jobbade när de vita bussarna kom med fångarna som suttit på koncentrationslägren. Vi fick hjälpa till att bära ut människorna som inte kunde gå själva eftersom de bara var skinn och ben. Jag hade sett döda människor förut men det här var mycket värre.
Signe lämnade Skåne 1945 och kom till Östergötland 1949.
– Jag jobbade ett tag som ciceron på Cloetta, men längst arbetade jag som biträde på röntgen i Linköping, där jag var i 24 år. Det är inte mycket som grämer mig men jag hade gärna tagit emot guldklockan efter 25 år, säger Signe med ett skratt.
Finns det något mer du önskar att du hade gjort?
– Vi bodde nära Bulltofta flygplats och varje gång jag såg ett flygplan önskade jag att jag kunde få bli pilot. Tänk att få köra ett flygplan i luften, vilken dröm! Men på den tiden lärde vi flickor oss att sy och laga mat i skolan. Pojkarna lärde sig lantbruk, ekonomi och teknik, vilket jag tyckte var mer intressant men som barn nummer åtta av tio i syskonskaran fick man göra det man skulle.
Signe tycker att livet som snart 100-åring vore perfekt om hon kunde höra, se och gå lite bättre.
Berätta något som du älskade att göra i yngre år?
– Jag älskade att köra rally och tävlade i det. Det var bland annat manöverprov där man så snabbt som möjligt skulle klara en bana, jag vann till och med några gånger.
Finns det något som du tycker att dagens ungdomar borde veta?
– Väldigt mycket, men många kan inte läsa min skrivstil för det är inget de lär ut i skolorna längre. Sen frågade mitt barnbarnsbarn en gång vad öre var för något, då höll jag på att sätta i halsen, säger Signe med ett skratt.
Hon berättar att naturen och blommor ligger henne varmt om hjärtat, möjligheten att kunna gå ut själv saknar hon varje dag.
– Jag kan bli lite irriterad på mina ben som inte längre tar mig dit jag vill, men de har ju hängt med länge så det är jag tacksam för. Jag har nog ganska lätt att finna mig i saker och ting, det är ingen idé att vara bitter över saker, det gör ingen yngre.
Signe har genom året samlat på mortlar från olika städer och länder.
Några av mortlarna i Signes samling är från Ryssland och USA.
Familjen betyder mycket för Signe och hon ser alltid fram emot att hennes två döttrar kommer och hälsar på med alla barnbarn och barnbarnsbarn.
– Barn är det viktigaste som finns. Jag har lyckan att ha en familj som ofta hälsar på.
Signe tillsammans med sin dottersondotter som är döpt efter hennes själv. Till höger en äldre bild på Signe.
Signe har med åldern fått ta ett sista farväl av alla de vänner hon haft, men hon gillar gemenskapen på trygghetsboendet och de nya vänskaper hon får där.
– För de som inte har en närvarande familj som jag har, blir de som bor här ett stort stöd och minskar ensamheten som annars skulle vara stor.
Hon är just nu äldst på trygghetsboendet.
– Vi har en dam som är fyra år yngre än jag, men än så länge håller jag den titeln, säger Signe med ett leende.