Det är inte underligt att hon fryser när vi ska ta några foton. Under hösten har Sara-Stina bott i Betlehem. Hon har varit ekumenisk följeslagare genom Sveriges kristna råd. Hon har bland annat jobbat med att övervaka palestiniernas passage genom vägspärrarna vid muren som skiljer Betlehem från Jerusalem, muren som Israel byggt på palestinsk mark.
– Vi var där klockan fyra på morgonen. Senast klockan sex behövde palestinierna vara på andra sidan vägspärren där arbetsgivarna hämtade dem – annars gick jobbet till någon annan, berättar Sara-Stina.
Gruppen räknade med att 5 000–6 000 personer skulle passera vägspärren vid Betlehem på morgonen. Ibland var delar av vägspärren stängd under längre stunder, vilket gjorde att det tog lång tid att komma igenom för palestinierna. Det gav också möjlighet till godtyckligt urval hos den israeliska militären.
Sara-Stina och hennes svenska kollegor fick en utbildning innan de flögs till Israel. Men den israeliska tullen på Tel Avivs flygplats kunde också vara godtycklig.
– En av följeslagarna vägrades att komma in. Det var bara att ta nästa flyg hem.
Följeslagarna försöker att stärka folkrätten samt att stödja lokalt ickevålds- och fredsarbete. En del av Sara-Stinas arbete var att gå med palestinska skolbarn i utsatta områden. Sara-Stina har alltid varit intresserad av mänskliga rättigheter och fick kontakt med Palestinian Society Prisoners Club och Nasri.
Nasri var 15 år när han greps av israelisk militär. Han anklagades för att ha kastat sten och fördes till en polisstation. I förhören satte de en ögonbindel på Nasri, hans händer bands och han blev slagen. Efter några dagar fördes Nasri till ett ungdomsfängelse.
Så här skriver Sara-Stina i sin reseberättelse:
”Tre gånger varje natt väcktes de intagna i ungdomsfängelset av soldater som slog högljutt på deras dörrar. De var tvungna att ställa sig upp direkt medan de räknades. Nasri förklarar att han fortfarande vaknar tre gånger varje natt på grund av detta. Medan vi pratar blir Nasri distraherad av sin mobiltelefon och vår översättare ber om hans uppmärksamhet genom att säga ’lyssna’. Nasri ställer sig plötsligt upp och tittar ut genom fönstret, innan han inser vad han gjort och sätter sig ner igen. ’Lyssna’ var varningen han brukade få från sina cellkamrater när soldaterna skulle komma. 'Jag ställde mig upp utan att tänka', säger Nasri.”
Nasri blev dömd till 34 månaders fängelse och böter, trots att han var minderårig och ingen vårdnadshavare eller advokat var med vid förhören.
– Nasris fall är inte unikt. De palestinska barnen som fängslas har inget rättsligt stöd – därför behövs följeslagarna.
Men resan till Betlehem är inte Sara-Stinas första utlandsresa. Efter att ha klarat av Nya Munken (”många bra lärare där”) och börjat på Folkungaskolan, blev hon utbytesstudent vid 16 års ålder – i Taiwan.
– Vi hade en brasiliansk utbytesstudent i familjen året före. Jag blev intresserad och skickade in pappren.
Varför Taiwan?– Jag var intresserad av att lära mig kinesiska (mandarin) och ville utmana mig själv.
Efter studenten bar det åter iväg till Östasien. Den här gången till Xiamen (en stad i sydöstra Kina) för att förbättra kinesiskan.
Får du användning av kinesiska i ditt jobb som handläggare på Migrationsverket?– Ibland, men inte så ofta som jag hoppats.
Universitetet i Xiamen byttes ut mot Lunds universitet där Sara-Stina studerade statsvetenskap och kunde använda en del av sina kinesiska erfarenheter. Intresset för mänskliga rättigheter syns i hennes akademiska uppsatser, praktiken hos Rädda barnen i Malmö, på svenska FN-representationen i Genève, i engagemanget i Amnesty International och i Utrikespolitiska föreningen.
Intresset förde också Sara-Stina till ett jobb på Migrationsverket efter att hon klarat sin master i statskunskap – och till Betlehem.
Vad var det jobbigaste med tiden i Betlehem?– Det var en av de sista dagarna. Då kom israeliska schaktmaskiner till Västbanken och jämnade tio hus till grunden.
Palestinierna får sällan några bygglov och någonstans måste familjerna leva. Det blir illegala byggen och efter en tid kommer de israeliska schaktmaskinerna. En historia som upprepas gång på gång, berättar Sara-Stina.
– Det värsta är att det inte finns något rättsligt stöd för de svagaste. Det är hemskt när rättssäkerheten sätts ur spel.
Under hösten har de politiska grupperingarna, Hamas och Fatah, förhandlat. Hamas styr Gazaremsan och Fatah Västbanken. Är det något som man märkte i Betlehem?– Nej. Folk är trötta på politiken och de ropar inte hej förrän de ser resultat.
Vad gjorde du på fritiden i Betlehem?– Vi brukade samlas vid ett kvartersfik, 182 Caritas street.
Där finns ett hotell, Banksys hotell, som invigdes i vintras. Hotellet är gjort av den kände graffitimålaren Banksy, där hotellrummen är utsmyckade med politisk konst. Hotellet säger i sin reklam att det ”har världens sämsta utsikt”. Från hotellrummen ser man bara en betonggrå mur.
Vilka erfarenheter tar du med dig till jobbet på Migrationsverket?– Jag hoppas att jag kan behålla ett mänskligt perspektiv.
Men först väntar några veckors semester för Sara-Stina.
– Det tar ett tag innan alla intrycken faller på plats.