Annelie föddes i Linköping och växte upp och gick i skolan i Skäggetorp. Under gymnasiet gick hon den tvååriga sociala linjen på Katedralskolan.
– Programmet för de som inte visste vad de ville göra, säger Annelie med ett skratt.
Utan någon exakt plan för framtiden flyttade hon och en barndomsvän till Stockholm direkt efter studenten, för att jobba i långvården på Stureby sjukhus – bara över sommaren. Sommaren förlängdes dock något för Anneli – med femton år.
– Under den tiden lärde jag känna en massa folk. Det var en rolig period av mitt liv med mycket fester och nya vänner.
Annelie blev kvar och fick snart jobb i kassan på Coop i Bromma. Från att plocka och märka varor och sitta i kassan gick det snabbt för Annelie. Hon blev avdelningsansvarig och jobbade runt i stora delar av Stockholm.
– Jag har jobbat i princip över hela Södermalm och även i Fruängen och Solna. Till slut fick jag bli butikschef över en egen Coop-butik på Nytorgsgatan på Södermalm.
– Detaljhandeln är så fantastik kul. Det är variationsrikt och brett. Coop hade otroligt bra internutbildningar där jag lärde mig massor om diverse olika avdelningar. Det var därför jag inte blev kvar i kassan, jag ville gör så mycket mer.
-96 föddes dottern Rebecca och två år senare kom andra dottern Felicia. Året därpå flyttade Annelie och barnen hem till Linköping igen.
– Jag ville inte att barnen skulle växa upp i Stockholm säger Annelie, och lägger till, vilket de idag tycker lite si och så om. Jag saknade min familj. Jag har fem syskon och vi är väldigt tighta. Dessutom har ju mina flickor en massa kusiner här i Linköping.
Väl i Linköping blev hon säljchef för stormarknaden Coop Forum ute i Tornby - stor skillnad från att vara chef för sin egna lilla butik enligt Annelie.
– Som butikschef gör du allt själv. Man har kontroll och primärt litar på sig själv. Men i en stormarknad är ju varje avdelning nästan lika stor som en hel liten butik, och då är det omöjligt att göra allt själv. Det blev en stor omställning. Jag var tvungen att lära mig att förlita mig på andra. Det handlar i grund och botten om tillit. Att våga släppa kontrollen.
Man måste våga prova för att se om man klarar det – och det gör man nästan alltid, menar Annelie.
Annelie jobbade kvar på Coop och trivdes. Hon engagerade sig i kampen för ”konstiga grönsaker” - alltså vikten att ta tillvara på alla färskvaror.
– Det är skrämmande med all datumfixering som råder idag. Att jobba med färskvaror är en kul avdelning. Man ska se till att det är tilltalande för kunderna och att de i bästa fall hittar nya saker. Det finns så ofantligt mycket mer än isbergssallad, gurka och tomat. Färgspelet i disken ska ge inspiration.
Men att råvarorna inte får ha en enda liten skråma, som dessutom ska skalas bort, det tycker Annelie är befängt.
– Lukta, känn, smaka. Man kommer långt på att använda sina sinnen.
Under perioden 2007– 2011 jobbade hon på Coop i Nyköping, vilket innebar pendling.
Annelie tyckte att det var en slitsam och påfrestande tid. Hon började i Linköping igen, men på fyra år hinner mycket hända och förändras. Ny ledning, ny personal, och nya och flera nerdragningar.
– Det kändes inte bra i kroppen när jag gick hem. För mig är det viktigt att jag känner glädje när jag går till och från jobbet.
Så efter 28 år sa Anneli upp sig från Coop.
– Jag tänkte ”Nu eller aldrig – det kommer att lösa sig.”
Och visst löste det sig.
I ett halvår gick Annelie arbetslös och funderade på vad hon ville göra. Hon gick kurser i bland annat löneadministration och ekonomiassistans.
– Det gäller att se allt med rätt ögon och reda ut det. Vad vill jag?
För bara några månader sedan började hon – headhuntad – jobba i personalhuset i Mjärdevi.
– Min uppgift är att tillsätta och förbereda personal till demo-visningar i butiker runt om i landet – från norr till söder. Jag samarbetar med leverantörer och butiker, samtidigt som jag får jobba i närheten av detaljhandeln som jag kan och tycker så mycket om.
Redan nu upplever Annelie att hon är både piggare och gladare.
– Jag har mer energi – de sitter i huvudet.
Det är inte bara professionellt som Anneli tar till vara på tiden. Hon tränar mycket, springer och har löpt några halvmaraton. För tio år sedan gjorde hon tjejklassikern. För Anneli handlar det om hela upplevelsen – inte bara målet – utan allt runtomkring.
– Resorna, sova i gympasal, att vara med kompisar. Det är roligt.
Dessutom ingår Anneli ett kompisgäng på fyra. De är gamla barndomsvänner där den längsta vänskapen har funnits sedan första klass på lågstadiet.
– De är mer än bara kompisar. Det är något extra mellan oss. Vi brukar anordna liknande ”Halv åtta hos mig” där man bjuder på trerättersmiddag, och så har vi haft ”Stjärnorna på slottet” där man har hållit i en heldag. Det har blivit allt mellan ljusstöpning och pole-dance – sådant som man normalt inte gör.
Hela tjejgänget fyller femtio i år vilket naturligtvis ska firas med en gemensam resa till Portugal.
Annelie lever i nuet. Hon menar att det är på tok för många som går omkring på en arbetsplats utan att tycka att det är roligt.
– Många klagar, men tyvärr försöker de inte förändra. Man måste våga för att vinna.
Och Annelie, hon vågar förändra.