Birgitta Rydhagen var civilingenjören, forskaren och universitetsläraren som drevs av ett stort engagemang för miljö och för människor. Bland alla titlar fanns också såväl en doktorsgrad som en docenttitel. Med det i bagaget utbildade hon sig också till folkhögskollärare. Även om det, som hennes man Magnus säger, knappast var för att skryta med.
– Ja, det är kanske ingen merit om man ska göra akademisk karriär. Inte om man redan har en doktorstitel. Men hon brydde sig inte om sådant.
För många Linköpingsbor, framför allt för sina partikamrater, var hon politiker. När Miljöpartiet bildade koalition med S och L efter valet 2014, var hon först ordförande i Leanlink och efter ett drygt år klev hon in och tog på sig kommunalrådsrollen när en partikollega slutade.
Men titlar var inget som Birgitta någonsin brydde sig om, hon ville se resultat och var mera styrd av lust och engagemang, berättar hennes man Magnus.
I ett minnesord beskrevs hon som folkbildare och forskare med ett stort hjärta för världens alla människor.
Engagemanget för Afrika har gått som en röd tråd genom hennes liv och hon har deltagit i flera forskningsstudier i olika delar av Afrika och också varit handledare för doktorander i Uganda och Tanzania.
Varifrån intresset kom vet inte Magnus, men gissar att volontärarbetet i Sierra Leone där hon, efter studenten, jobbade på ett leprasjukhus, väckte hennes nyfikenhet.
I sin doktorsavhandling – hon doktorerade 2002 – kombinerade hon flera av sina intressen; miljöintresset, feminismen och intresset för Afrika.
När Magnus ska nämna något som utmärkte Birgitta, så säger han; viljan att nå resultat.
Vilket också var skälet till att hon slog sig på politik i Miljöpartiet. Under förra mandatperioden var hon kommunalråd för Miljöpartiet och förra våren valdes hon till ordförande för partiet i Linköping. Men hon jobbade också på nationellt plan, var bland annat med och utformade MP:s socialpolitiska program.
Miljöintresse kombinerat med stort intresse för människor, det var lite Birgittas grej.
När hon dog i december förra året hade hon varit sjuk en tid. Hon drabbades av bröstcancer för några år sedan och det var vid en återkontroll som en tumör i bröstkorgen upptäcktes. Behandlingen bet inte. Det fanns inget att göra.
– Självklart hoppas man att behandlingarna ska bita. Men jag tror att hon sedan ganska lång tid tillbaka var medveten om att hon inte skulle bli så gammal. Hon hade mentalt förberett sig. Så när beskedet kom, om att det inte fanns något mer att göra, så var hon inte förkrossad. Snarare mera konstaterande; sorgligt men nu har det spridit sig.
Att leva med en sjukdom på det sättet påverkar självklart en familj, säger Magnus Hammar. Men pandemin förde ändå det goda med sig att de båda jobbade hemma mycket och kunde ta vara på tiden.
– Vi hade tid att förbereda oss och vi pratade mycket. Visst är det tufft när det väl händer, för det är så definitivt, även om man har vetat om det.
Birgitta och Magnus blev tillsammans 1991, i Luleå där de båda utbildade sig till civilingenjörer inom miljöteknik. I 30 var de tillsammans och har de två barn, varav ett fortfarande bor kvar hemma.
När jag frågar hur det kändes att veta att deras gemensamma tid var utmätt, så blir han tyst ett tag.
– Jag förstod ju att tiden var begränsad, men tänkte inte bortom det.
Han suckar lite och säger att det låter klyschigt, men med vetskapen om det som låg framför så tog de ändå vara på tiden.
– Jag tycker vi gjorde det bra, särskilt på slutet när det var så tydligt hur det var.
Att Birgitta inte skulle överleva sin cancer visste familjen. Ändå kom döden som en överraskning. Magnus beskriver det som en känslomässig käftsmäll när det väl hände.
– Trots att jag på ett intellektuellt plan hade förberett mig så blev jag överrumplad.
Nu är det några månader sedan dödsfallet. Vardagen har tagit vid med jobb, matlagning, disk och promenader med Ludde.
Vi pratar lite om den där vardagen som man kan rynka på näsan åt, men som ändå, för de flesta är det som ger stadga åt livet.
– Både jag och barnen har fortsatt vår vardag med jobb och skola. Sedan är det lite upp och ner hur man mår. Sorgen ser ju olika ut. Men det är tomt. Här hemma påminner ju allt om Birgitta.
Birgittas död var en förlust också för Miljöpartiet. Hon valdes till gruppledare i partiet början av 2021 med tanken att hon skulle vara strategen och lotsa partiet genom valrörelsen.
– Hon var bra på att rådda sådant och bra på att hålla ihop en grupp, säger Cecilia Gyllenberg Bergfasth (MP).
Partikamraterna Rebecka Hovenberg och Lina Engström håller med.
– Hon fattas oss verkligen, både som person och som stark medlem i vårt parti, säger Rebecka Hovenberg.
De beskriver Birgitta som en klippa för partiet på kommunalt plan, men också på riksnivå. Hon hade flera uppdrag för partiet nationellt. Bland annat var hon med och utformade partiets socialpolitiska program.
– Hon var så bra på att uttrycka sig i skrift, säger Cecilia Gyllenberg Bergfasth.
Att Birgitta var sjuk det visste de flesta, men hon pratade aldrig om själva sjukdomen. Berättade bara hur hon mådde för stunden och hur mycket hon orkade jobba, säger Cecilia Gyllenberg Bergfasth.
Någon sentimentalitet eller ömkande var det sista Birgitta ville ha, konstaterar Rebecka Hovenberg.
– Vi hade aldrig en privat relation och jag kände att hon uppskattade att få ha en arbetsrelation där man var frisk i sitt arbete.
Lina Engström säger att förlusten är stor eftersom Birgitta hade så mycket kvar att ge.
– I partiet hade hon så mycket kvar att göra. Hon jobbade med det sociala programmet och hon funderade på att kandidera i hösten val. Men hon släppte det när hon fick beskedet om sjukdomen.
Partikollegerna beskriver Birgitta som en politiker som när hon var klar över sin inställning till hur olika saker skulle hanteras, inte var rädd för att säga och genomdriva dem.
Att nu driva en valrörelse utan strategen är tungt för partiet. Men de är vana att, som Rebecka Hovenberg uttrycker det, steppa upp när det behövs.
– Precis som Birgitta klev fram och tog på sig kommunalrådsrollen när vi fick ett avhopp ett år in i mandatperioden.