– Jag hade fått tio kronor av min pappa och flög med flygpionjären Albin Ahrenberg över Vibysjön. Jag minns det som i går.
Det var i Viby som Lars-Erik växte upp med en storasyster och en lillebror. Pappan var lantbrukare och att ge pojken tio kronor 1948 var nog en stor utgift – men pojken pratade ju bara om flyg hela tiden.
I tonåren förlorade Lars-Erik båda sina föräldrar med några års mellanrum och som 16-åring bar det av till Laxå och en verkstadsskola där eleverna bodde i ett internat. Snart var det dags för värvning och Lars-Eriks flygintresse gjorde att han sökte som fältflygare. Han blev kallad till den finmaskade gallringsuttagningen på tre dagar. – Det kändes overkligt när man fick beskedet – godkänd.
Efter en förberedande skola i Hägernäs utanför Stockholm blev det Flygvapnets flygskolan i Ljungbyhed. Som 20-åring kunde Lars-Erik bli godkänd som pilot. – Det var utmanande att lämna moder jord med eget ansvar.
Sin piloterfarenhet fick han nytta av när han flyttade till Eskilstuna där Lars-Erik bland annat deltog i brandflyget och att hjälpa segelflygare att komma upp i luften. I Eskilstuna var det annars jobb på dagarna och studier på kvällarna. Efter några år kunde han sätta dit titeln maskiningenjör på sitt visitkort. I Eskilstuna träffade också Lars-Erik Anita, en blivande sjuksköterska som skulle bli hans fru.
Lars-Erik kom till Linköping och Saab 1963. Han jobbade som provningsingenjör och var med och utvecklade skolflygplanet 105. Men tiden på Saab blev bara tre år, för Lars-Erik såg att Yrkesinspektionen sökte en skyddsingenjör som tog hand om den civila och den militära flygsidan i Östergötland.
– Dessutom blev det inspektioner på flera teknikintensiva företag som Electrolux och Stal-Laval.
Men i Lars-Eriks huvud fanns också en tanke om att hjälpa människor i utvecklingsländer. 1969 kom chansen. En yrkesskola skulle byggas upp i Punjab i Pakistan och analfabetismen utrotas, enligt uppdragsgivarna PMU (Pingstmissionens utlandshjälp) och Sida.
Hela familjen flyttade till Pakistan, men vad de inte visste var att Östpakistan skulle drabbas av svår cyklon 1970 med flera 100 000-tals dödsoffer. Därefter följde ett befrielseförsök som slutade med ett krig mellan Västpakistan och Indien 1971 som ledde till födelsen av Bangladesh.
– Det blev dramatiskt.
Lars-Erik blev tilfrågad att engagera sig i hjälparbetet. Han ger ett exempel. Han hade tagit hand om cirka 200 föräldralösa barn på ön Bhola i Bangladesh. Under en båttur med en hjulångare till huvudstaden Dhaka blev de beskjutna av gerillan.
– Vi ålade under hytterna medan maskinisten gav full gas. Vi klarade oss, men det fanns många döda på båten.
Under tiden i Asien förstod Lars-Erik hur betydelsefullt det var med flyg under hjälparbetet. Han hade hört om Gustav von Rosens matbombningar i Afrika. De första kontakterna med MAF (Mission Aviation Fellowships) togs och när Lars-Erik återvände till Sverige hade han en idé om ett MAF Sweden.
Det bildades på Bjärka-Säby slott 1982.
– Samuel Halldorf från pingstförsamlingen blev, tillsammans med flera, viktiga personer i samband med bildandet av MAF i Sverige.
Under 20 år (1982–2002) arbetade Lars-Erik först som aktiv ordförande och senare till sin pensionering som director. Det blev också flyg- och hjälpinsatser utanför Sverige. Inte minst att leda ”Uppdrag Bangladesh” – ett projekt som går att läsa om i den nyligen utkomna boken "Vingar – som ger människor hopp". Lionsklubbarna i Sverige hjälpte till liksom Erikshjälpen och i mitten av 1990-talet Correns läsare. Cirka 800 000 kronor samlades in till amfibieplanet för ”Uppdrag Bangladesh”.
Men Lars-Erik försökte också sprida svensk yrkesinspektion i flera länder. Det blev i Thailand, Swaziland och i Iran.
– Det var under kriget mellan Iran och Irak. Mullorna hade just tagit makten. Vi levde i ett samhälle som styrdes av muslimsk fundamentalism. De tog ut barn i kriget för att röja minor, de piskade kvinnor för ”olämplig klädsel”. Det var magstarkt.
Att göra en lista över de länder där Lars-Erik har engagerat sig i olika hjälpuppdrag är nästan omöjligt. Papua Nya Guinea, Pakistan, Tchad med mera, men Bangladesh ligger honom närmast hjärtat. Dit återvände Lars-Erik i höstas. Den här gången gällde uppdraget det muslimska minoritetsfolket, rohingyer, som flytt från militären i Burma till flyktingläger i sydöstra Bangladesh – Cox Bazar.
– De lever under bedrövliga förhållanden. Det är cirka 700 000 rohingyer som flytt. Det motsvarar ungefär Göteborgs storlek. De bor på en kustremsa som är cirka tre mil lång och några kilometer bred. Rohingyerna har flytt från nedbrända byar, våldtäkter och avrättningar. De är totalt utblottade och måste få internationellt stöd.
Det var därför Lars-Erik var där. Genom sin samarbetspartner, Medair, kunde man undersöka hjälpbehovet. Medair arbetar målvetet på marken med bengaliska medarbetare för att hjälpa människor till överlevnad. MAF hjälper till med logistik och transporter samt att i akutsituationer bistå med flyghjälp.
– Berättelserna från rohingyakvinnorna var upprörande.
Finns det något minne från dina flygningar som du minns bäst?– Det måste nog vara ”miraklet utanför Kreta”. Vi var tre personer som hade ett inhyrt plan som skulle till MAF i Filippinerna. Det var i februari 1996. Vi skulle göra en inflygning till flygplatsen i Heraklion på Kreta när motorn dog. Ganska snabbt sjönk flygplanets hastighet och vi skickade ut nödanrop.
Nödlandningen skedde i Medelhavet.
– Jag lyckades öppna dörren innan vattentrycket blev för stort och höll mig flytande med hjälp av planets vinge. Då hade jag inget hopp om framtiden. Det blåste ganska hårt och vi visste att det bara var en tidsfråga innan flygplanet skulle sjunka.
– Miraklet bestod i att min kollega hade simmat från den andra vingen med båtpackningen. Han hade glömt att ta bort sprinten från gastuben, men när vi gjorde det kunde vi alla tre krypa ner i båten. När vi kommit bort från flygplanet sjönk det och så småningom kom räddningspersonal och plockade upp oss.
– Jag är nog en överlevare.