Snart lunchtid, fredag. Lova äter på sin tredje upptinade kanelbulle och häller saft i sitt glas. Hon har själv bakat bullarna tillsammans med sin mamma för ett par veckor sedan.
– Jag är bra på att baka bullar och att åka skidor och hoppa hopp. Jag har plockat några blåsippor och alla gullvivor, säger hon och pekar på en genomskinlig liten vas full med små blommor som står på köksbordet.
Utanför den grå villan ligger Roxen bedövande blå och glittrar som skarpt glas. Ekarnas löv är ljusgröna och gräset lyser.
Här gömmer sig spindlar och huggormar. Lova är rädd för huggormar. Det är därför hon tycker om vintern bättre än sommaren. Alla sortens hundar skrämmer henne också. Hon blir rädd när de skäller och går okopplade för då kan de jaga henne, men hon tycker att de är söta om de är kopplade. Fast hon vill hellre ha en katt. Och hon vill helst vara en zebra eller en enhörning.
Lova är klädd i glittrigt och ljusrosa. Rosa var länge hennes favoritfärg, men numera är det turkos som gäller. Hon pratar nästan oavbrutet och berättar att hon har fått en lillasyster. Agnes heter hon. Hon är fyra månader och ligger just nu och sover i mammas famn.
– Att ha en bebis är roligt. Man kan busa med henne, fixa med kläder till henne och så gör hon så roliga ljud. Ibland sjunger jag godnattvisor för Agnes. När jag blir stor vill jag bli en bagare och en musiker. Vill du se mitt rum?
Vi går upp till övervåningen och öppnar dörren till Lovas rum. Det mesta är rosa i olika nyanser. Hon drar ut den stora pyssellådan som står under sängen och ur lådan plockar hon fram skära och guldglittriga fjärilsformade klistermärken och rörliga plastögon som man kan klistra fast själv. Under tystnad pillar hon med piprensare och små gummisnoddar som hon gör armband av.
– Jag har gjort ett litet armband som passar Agnes.
Hon hoppar några varv i rummet, säger att här är min lila tyllkjol, här är en Elsakudde, här är rött glitterlim och titta här är min enhörningsdräkt, en onepiece med guldhorn och moln, men svansen är borta.
Så sätter hon sig på golvet, intill ett skrikrosa Barbiehus som hon fått från mamma och pappa i julklapp, och fingrar på en platteve, en pudel och en mobiltelefon i miniatyr. Hon visar dockorna.
– Här är en väldigt fin Barbie. Jag brukar kamma dem och så har hon en lång kjol som jag inte vet var den är. Men jag behöver en Ken. Då kan man gifta sig med Ken. Ska vi gå ut? Jag kan visa dig mitt hemliga naturcafé som jag har byggt med Lina. Jag är bra på att samla på pinnar. Vi ska sälja riktiga saker: choklad, varmkorv, sötsaker. Alla får komma och köpa med stenar, säger Lova.
Vi går nedför trapporna och kliver ut i den vindstilla värmen. Gräset kittlar hennes fötter som hon satt ner i cerise sandaler med fransar på. Sandalerna är lite för små, tårna hänger liksom utanför kanten och hon måste hela tiden stanna och pilla bort gruskorn som fastnar, men det gör inte så mycket. Hon hoppar på stenarna på gräsmattan som leder fram till sjön.
En svan glider på den stilla ytan där man kan åka skridskor om vintern. En motorbåt flyger fram. Måsarna skriar och cirkulerar på himlen. Lova tror inte på Gud, men hon tror att man kommer till himlen när man dör.
Lova stannar till vid vattnet, vid en liten strand. Här har hon och grannkompisen Lina, som också mest är hemma om dagarna eftersom hon nyligen fått syskon, byggt den hemliga kiosken.
– Jag och Lina samlar på glittrande stenar. Vi lägger stenarna i vattnet så de glittrar.