Hennes tre yngre och rörligare väninnor kommer in genom genom ytterdörren och tar hennes kök i besittning. Det börjar skramla i skåpen, när finaste kaffeservicen tas fram, melittapåsarna letas upp och kaffemaskinen börjar puttra. Och innan vi vet ordet av har ett riktigt kalas ordnats fram ur påsar och kakburkar.
– Jag behöver inte göra någonting. Bara sitta här och titta på, säger Inger och skrattar.
De fyra vännerna träffades i den ”grå” forntiden, kring 1971–1972 på Ekbackens ålderdomshem. Ja, det hette så då. I dag är det ett serviceboende. Där jobbade de alla samtidigt i samma byggnad, även om det var på olika avdelningar och allt sedan dess har de varit ett sammansvetsad gäng.
– Vi träffas åtminstone fem gånger om året – på våra födelsedagar och så kring jul. Men under senare år har vi slutat med presenter. De andra tyckte det var onödigt. Jag hade gärna fortsatt eftersom jag älskar att få öppna paket, avslöjar Anne-Cathrine Klerestig, 66 år.
– Vi har aldrig umgåtts familjevis däremot. Det är bara vi tjejer som träffas. Tidigare, när ”stora” Inger (förklaringen kommer längre fram) var rask och inte flyttat hit till Blandaren så besökte vi varandra i stan eller på landet. Men nu är vi hos Inger varje gång. Så det är därför vi är så hemtama i hennes kök, säger Ann-Cathrin Rydgren, yngst i gänget med sina 65 år.
Inger Karlsson, den fjärde i gänget (det är hon som heter ”lilla” Inger) är 71 år och den som stannade kvar längst på Ekbacken. Hon började 1971 och slutade 2009.
– Då blev det ännu en omorganisation och jag kände att det fick räcka med nya arbetskamrater och nya arbetsuppgifter. Men jag har hoppat in på kortare vikariat efter det. Så jag slutade egentligen först 2012 när jag blev riktig pensionär, säger Inger.
Alla fyra startade mer eller mindre sina yrkeskarriärer som vårdbiträde på Ekbacken. Utom ”stora” Inger som var 45 år när hon kom dit 1972.
– Jag hade varit hemmafru och dagmamma innan dess. Men sen jobbade jag på Ekbacken tills jag gick i pension. Men det är ju ett tag sedan.
Däremot försvann de två Ann(e)-Cathrin(e)arna ganska snart och gick vidare till andra jobb inom vården.
– Efter sex år började jag på Birgittaskolan och utbildade mig till sjuksköterska och jobbade som det under nio år, men sedan gjorde omständigheterna att jag måste vara hemma så jag blev dagmamma i stället, säger Anne-Cathrine K.
– Jag är väl den som varit mest hattig, säger Ann-Cathrin R. Jag jobbad bara något år på Ekbacken sedan flyttade jag till Eskilstuna och när jag kom tillbaka 1978 började jag i stället på US. Men vi hade redan blivit så goda vänner att de kom och hälsade på mig i Eskilstuna och vänskapen har varit obruten sedan dess, säger hon.
I vanliga fall pratar de sällan jobb när de träffas. Då avhandlas stora och små händelser i en salig blandning.
– Vi har alltid känt oss trygga med varandra. Vi vet att det vi pratar om inte lämnar rummet. Men det betyder inte att vi lägger pannan i djupa veck så fort vi ses och pratar bekymmer i första hand. Nej, vi har mest bara roligt tillsammans. Och det hade vi när jobbade också, säger de fyra med en mun.
Men den här gången när tidningen är med då måste det ju bara bli jobbsnack. Jag vill gärna veta hur det var att jobba på ålderdomshem då i början på 70-talet. Sedan dess har ju massor ändrats. ”Lilla” Inger som jobbat längst och sett utvecklingen berättar:
– Oh ja. Det har hänt mycket. Då var det ju friska åldringar som kom till Ekbacken. Huset var inte ens handikappanpassat så ingen som satt i rullstol kunde bo där. Man kan säga att det oftast var kvinnor som mist sin livspartner och som led av att vara ensamma som fick plats. Och vi hade ju tid att göra saker tillsammans på dagarna. Det var pigga tanter som både sydde och vävde. Vi bjöd alla på kaffe på sängen på morgonen. Bara en sådan sak. Nu är det bara väldigt svaga och sjuka personer som får plats på Ekbacken så verksamheten har ju förändrats totalt. Och vi vårdbiträden fick efterhand allt fler arbetsuppgifter som inte hade direkt med de boende att göra. Vi fick börja städa och köra mat till flera boenden. Det blev inte tid till så mycket umgänge längre.
Och de andra fyller i när minnena kommer tillbaka:
– Då fanns det tid att pyssla om gamlingarna. Vi fixade med håret, gjorde nagelvård och annan personlig omvårdnad. Personalen gick luciatåg. Ja, vi hade helt enkelt tid att bry oss om. Och vi lärde oss av de gamla. De kunde berätta om hur det var när de växte upp och hur livet varit för dem. Det har varit väldigt roligt och givande.
”Stora” Inger berättar om badrutinerna som fanns på Ekbacken i början innan alla fick sin egen dusch. Då fanns inga personliga badmöjligheter på rummen. Bara en toalett och ett handfat. I ett kalt opersonligt rum stod ett badkar och där togs de boende omhand en efter en av speciellt anställda baderskor som såg till att de blev ordentligt rena. Inger berättar också om en händelse som etsat sig fast:
– Det kom en liten finare dam till ett av rummen och vi blev instruerade att kalla henne Fröken Falkenberg. Inget duande här inte. Jag gick in och hälsade och tilltalade henne med fröken Falkenberg. Hon vände sig tvärt mot mig och sa: ”Va, säger ni inte du till varandra här?” Så enkelt var det.
Sen är det slut med jobbsnacket och de fyra vännerna vill uppdatera sig om vad som hänt sen sist. Då drar jag mig tillbaka.