"Internationella studier är dyra. I början blev jag besviken och tappade hoppet om att studera utomlands, men sedan tog jag en ekonomisk risk och bestämde mig att åka ändå", säger Ramla Rauf.
– Min familj är inte väldigt konservativa, men de är skyddande. Jag hade aldrig varit utomlands och jag tog en risk när jag bestämde mig för att resa, säger Liu:s alumn Ramla Rauf.
Vi möts på ett café i centrala Linköping. Ramla kommer lite stressad efter en lång arbetsdag på det nya jobbet. Just nu jobbar hon som rekryteringschef på ett teknologiföretag, men det tog ett tag innan hon kom så långt i karriären.
Efter kandidatexamen i företagsekonomi och ett par års jobberfarenhet ville Ramla studera utomlands. Hon sökte till flera universitet som ger stipendier och blev antagen på fem högskolor, tre i Sverige och två i Storbritannien, men hon fick inget stipendium.
Att hon valde just Linköpings universitet berodde på de något lägre studentavgifterna. För hennes masterprogram kostade en termins studier i Sverige cirka 48 000 kronor.
Vad visste du om Sverige sedan innan?
– Jag googlade lite och frågade ett par Liu-studenter från Pakistan. De sa att det är kallt och att allt är väldigt dyrt. Jag tog med mig pennor och skrivblock. Jag hade även med mig tallrikar, bestick, stekpanna och strykjärn, säger Ramla och skrattar.
"Min oroliga mamma har till och med packat mat som räcker i flera dagar. Min väska var så tung att jag fick be folk om hjälp hela tiden", säger före detta Liu-studenten från Pakistan.
Efter antagningsbeskedet sa Ramla upp sig från sitt jobb som HR-assistent och kollegorna visste att hennes sista arbetsdag skulle vara den 31 augusti 2019, men visumet tog lång tid och osäkerheten väcktes på nytt.
– Jag blev stressad och orolig över att varken ha visum eller jobb, säger hon.
Så småningom kom det ett mejl från migrationsverket som meddelade att ärendet var stängt. Hon fick sitta en hel dag i telefonkö för att få beskedet som var positivt.
– Det kändes riktigt bra, säger hon.
Vad minns du från din första tid i Sverige?
– Förutom kylan reagerade jag på att marken i Sverige inte är lika platt som i Pakistan. Man blir inte lätt trött när man går i Pakistan – man är överhuvud taget inte van vid att gå mycket där. Här blev jag andfådd även av korta avstånd, säger Ramla.
När det gäller det sociala uttrycker Ramla en frustration över att pandemin bröt ut kort efter flytten även om hon överlag tycker att hon är lik svenskarna.
– Jag är en introvert person. Vi är lika i avseendet att det tar tid för oss att känna oss bekväma, men när vi väl gör det så flyter det på, säger hon.
Enligt Ramla såg arbetsmarknaden inte så lovande ut när hon först kom till Sverige. På grund av de höga universitetsavgifterna började hon söka servicejobb. Språket var uppenbarligen en utmaning, men Ramla var envis.
– Som en kvinna från Pakistan så är jag van vid att laga stora mängder mat. Jag skaffade tiotals kopior av mitt CV och gick till restauranger runt om Linköping. Alla var vänliga att ta emot det, men jag fick aldrig något svar, säger Ramla.
Det var inte lika krävande att få jobb inom matleveransbranschen. Dock blev det en ny utmaning för Ramla – man ska kunna cykla för att kunna leverera mat.
– För att få jobbet fick man göra ett cyklingstest. Jag var den enda tjejen och jag minns, när vi skulle dra iväg, hur alla andra försvann medan jag kämpade med att stiga på cykeln, säger Ramla med blandade känslor.
"Jag var envis och gav inte upp", säger Ramla Rauf och kommenterar hennes upprepande misslyckande med att lära sig att cykla i början.
Det blev ett par försök innan Ramla klarade testet, men då behövdes det inte längre medarbetare i Linköping. Det var i stället jobb i Norrköping som gällde.
– Det var svårt. En gång skulle jag cykla från Norrköpings resecentrum till stan, en lång uppförsbacke. Jag ramlade och låg på spårvagnsspåren med den stora väskan på ryggen och cykeln ovanpå. Jag fick hjälp att gå upp och fortsatte cykla. Det var så stressigt att jag inte la märke till att mitt knä började blöda, säger hon.
På cykeln har Ramla inte bara levererat mat. Det blev en del reklamutdelning innan hon fick sitt nuvarande jobb.
Vad är skillnaden mellan Pakistan och Sverige?
– I Pakistan är människor väldigt nyfikna av sig. Alla måste veta allt om alla. Här respekterar folk gränser. De blandar inte sig i andra människors liv. I Sverige har jag hittat en sinnesro. Jag behöver inte bry mig om vad andra tänker och tycker, säger Ramla.
"Även om jag inte har mycket tid så har jag upptäckt många nya intressen för nu kan jag känna att jag har sinnesro", säger Ramla Rauf.
Ramla Rauf har inte åkt till Pakistan sedan hon kom hösten 2019. Hon hoppas på ett visum så att hon kan fira Eid, slutet på den muslimska fastemånaden, i april där.
Något du vill säga till läsarna?
– Jag brukade alltid lyssna på Oprah Winfrey. Hon sa: "det kommer alltid att finnas en liten röst inom dig som säger till dig vad du ska göra, ignorera inte den".
– Följ din magkänsla, avslutar Ramla.
Ramla Rauf vill eventuellt läsa vidare och doktorera inom företagsekonomi, men just nu vill hon bara ta en paus.