– Jag tror inte att jag nödvändigtvis vill genomföra en massa nya grejer. Snarare visa på det goda vi redan gör, och få fler att upptäcka Guds kärlek, säger Linalie.
Vi träffas i Johanneskyrkan i Linköping som hör till Evangeliska frikyrkan (EFK). Här är hon en av två pastorer.
Även i sitt framtida uppdrag som EFK:s högsta chef kommer hon ha ett delat ansvar. Ingemar Forss från Östersund är också nominerad som missionsdirektor, och tillsammans ska de väljas av EFK:s kongress i maj.
Evangeliska frikyrkan bildades på 90-talet då tre frikyrkoförbund gick samman: Helgelseförbundet, Fribaptisterna och Örebromissionen. I dag har samfundet drygt 300 församlingar i Sverige med 34 400 medlemmar.
Den förra missionsdirektorn fick sluta efter en ledarskapskris inom EFK för något år sedan. Linalie satt i styrelsen då, men vill inte gå in på vad krisen handlade om.
– Styrelsen var enhällig i sitt beslut att inte berätta det, av hänsyn till alla inblandade. Det är klart att många av våra medlemmar uttryckt frustration över att inte få veta. För ledningen kan det ibland vara en svår balansgång att både vara transparent och ta det ledarskapsansvar som krävs.
Om EFK på kongressen i maj utser Linalie och hennes tilltänkta kollega till nya samfundsledare är hon alltså snart tillbaka i hetluften.
– Först bävade jag. Jag hade ju sett vad arbetet innebar. Jag gick hemma och suckade ”Jesus” så mycket att barnen började säga ”nu sa du det igen”. Sedan nånstans så övergick det i glädje. För vi gör ju så mycket bra.
Linalie räknar upp flera saker: missionen i 40 länder, församlingarnas språkkaféer och scoutverksamheter, och den teologiska utbildningen.
Själv är hon uppvuxen inom Pingstkyrkan i Hjo där hennes far var pastor. Hon arbetade först som förskollärare, bland annat inom församlingen. Sedan ville hon utbilda sig vidare genom att läsa teologi och gick Alliansmissionens pastorsutbildning i Jönköping.
Och så kom hon till Linköping och Vikingstad där hon nu bor med sin familj. Och till Johanneskyrkan, som dock inte hör till Pingstkyrkan utan till just EFK.
– Jag kände mycket för Johanneskyrkan, att jag trivdes här. Och när jag kom in i EFK var det som att komma hem. Jag tycker om kulturen här. Det finns en ödmjuk ton, man är bra på att föra samtal om svåra frågor. Det finns ett djup, och samtidigt den där glöden.
Hon är tacksam för sin bakgrund, att hon redan som liten fick växa in i den kyrkliga gemenskapen.
– Och lära mig om Gud och om hur man får kontakt med Gud.
Och hur får man det?– Gud kommer till oss på olika sätt. I gemenskapen med andra som tror, i bönen, lovsången, nattvarden och genom Bibeln. Som liten upplever man kanske tron runt omkring sig, hos andra människor. Sedan som vuxen går man ju igenom olika faser där tron prövas, tonåren, universitetsvärlden, att bli förälder. Min erfarenhet är att tron bär genom dessa utmaningar, att de hör till den kristna vandringen.
Linalie pratar om hur världen många gånger kan te sig mörk och ond. Hur den aktuella "metoo"-rörelsen visar på destruktiva maktstrukturer. Men att den världsvida kyrkan är ett ljus i mörkret.
Hur ser hon då på andra, ickekristna, religioner? Hon berättar om hur Johanneskyrkan engagerade sig i en romsk ensamstående mamma som blev utvisad med sina barn till Kosovo.
– Vi samlade in pengar och förnödenheter och samverkade med både kyrkan på plats och en hjälporganisation som drivs av muslimer i Kosovo. Alla goda krafter måste hjälpas åt. Det finns en stor samhörighet mellan troende, men för oss är Jesus den stora skillnaden. Vi vill samverka, men också dela med oss om vad Jesus betyder för oss.
På Johanneskyrkans hemsida står att alla är välkomna dit, utom de som är ”perfekta och färdiga”. Det är ett försök att skrapa bort lite av det Linalie kallar nidbilden av frikyrkan, att man alltid är proper och perfekt och har en lycklig familj.
– Vi människor vill gärna hålla upp en fasad. Men det måste få vara lite skitigt. Den tonen tycker jag om i EFK, det hoppfulla och samtidigt ärligheten om att livet inte alltid är enkelt.
Och då frågar jag om synen på homosexualitet. För EFK och flera andra frikyrkor har den frågan inte varit enkel.
– Det här är frågor jag jobbar mycket med. Kyrkans första kall är att stå på de svagas sida. Samtidigt, hur ska vi tolka det Bibeln säger om dessa frågor? EFK:s linje är att man är välkommen som homosexuell, men vi viger inte samkönade par.
Du får en svår uppgift att balansera mellan de olika uppfattningar som finns om det här i samfundet?– Absolut. Men min bild av frikyrkan i stort är att den vill människan väl. Att man söker det goda och möter varandra med respekt.
