Sirkka var sju år när hon kom till Sverige. Andra världskriget hade just tagit slut. Under kriget hade Sirkkas äldre tvillingsystrar varit i Sverige. Efter krigsslutet kom de hem till sina biologiska föräldrar i Finland.
– Systrarna hade riktiga kläder och berättade hur de kunde äta sig mätta varje dag i Sverige. Snart började de gråta – de längtade tillbaka. De övertalade föräldrarna och då kunde jag följa med, berättar Sirkka.
De tre systrarna kom till Vallnäs, mellan Mariannelund och Ingatorp i norra Småland. Fosterpappan var smidesmästare och fostermamman hade att göra i hemmet med tre pojkar och de tre finländska systrarna. Sirkka tycker att hon fick en fin barndom när hon gick på Slättnaskolan och fortsättningsskolan där hon lärde sig hemkunskap. Men när hon var i tonåren tog livet en ny vändning. Fosterpappan avled efter en hjärtattack och Sirkka blev hemlös.
– Som tur var fick jag snabbt ett arbete som hemhjälp hos en familj på Vallnäs herrgård. Jag fick 60 kronor i månaden, men jag hade ett eget rum på tredje våningen. Det var en ren lyx, tyckte jag.
Snart bar det iväg till ”storstaden” Nässjö. Sirkka fick jobb i köket på Sörängens folhögskola. Där såg hon en kille som kom cyklande.
– Han såg snäll och gullig ut och det sa jag till en kollega i köket. Kollegan var pratsam och snart hade Sören fått veta vad jag hade sagt.
Sören och Sirkka förlovade sig vid nyåret 1956. Giftermål skede på hösten, men smekmånaden blev inte lång. Sören blev inkallad till flottan och Sirkka svarade på en annons i Corren. I annonsen sökte Centrallasarettet i Linköping (senare RiL och nu US) ett ekonomibiträde. Det innebar flytt till Linköping och det första hemmet blev på Östgötagatan.
– Jag träffade bara Sören fyra gånger under ett år när han låg i flottan ...
Familjen återförenades och Sören fick ett jobb på Pressbyrån. Tre döttrar föddes, men livet tog ytterligare en vändning 1981 när Sören skadade sig i ryggen.
– Han låg på golvet med sina ryggsmärtor och när förlamningssymptomen började bar det upp till sjukhuset.
Det blev 17 veckor på sjukhuset och i hemmet gick Sirkka och var orolig. Varken hon eller Sören var religiösa, men nu ringde Sirkka några troende vänner.
– Kan ni inte be för Sören? frågade jag.
Sedan dröjde det inte länge förrän Sören ringde från sjukhuset.
– Han grät och frågade om jag inte kunde komma upp med en Bibel.
Från den dagen räknade sig Sirkka och Sören som troende. Sören blev förtidspensionär och började studera Bibeln och snart riktades intresset mot det judiska folket.
– De är utvalda som Guds folk och har blivit förföljda under historiens lopp, säger Sirkka.
1984 åkte familjen Ansgariusson för första gången till Israel. Det blev totalt 25 resor. Vid en resa blev Sören helad av en rabbin ute i öknen. Sören klev ner i en varm källa och ryggsmärtorna försvann.
– Han behövde inte ens kryckorna, berättar Sirkka.
Intresset för Israel och det judiska folket gjorde att Sirkka och Sören började att arbeta med olika biståndsorganisationer. Från Israel importerade de varor som såldes i hela Sverige.
– Vi åkte landet runt med bilen och sålde varorna. I vårt hem i Linghem fanns lagret. Rummet var fullspäckat.
Arbetet uppmärksammades av en judisk konstnär, Bert Lehmann, i New York. Han bjöd över makarna till staden.
– Det var en härlig resa.
Sirkka ordnade flera möten om Israel när hon bodde i Linghem. Vardagsrummet var fullt av folk och i de angränsande rummen satt det också deltagare.
– Det blev för trångt. Vi var tvungna att hitta en ny lokal.
Lokalen de hittade var hos Sionförsamlingen. Varje termin blev det föreläsning om Israel eller om det judiska folkets historia. Även i dag fortsätter föreläsningarna.
– Nu orkar jag inte skaffa föreläsare. Jag har överlåtit det till Sionförsamlingen. Men föreläsningarna betyder mycket för mig. Du kan kalla dem för mitt arv.