"Min barndom var tung, men nu vid 60 inser jag att mitt livs krascher har gjort mig urstark. Att hjälpa andra människor i sorg har blivit mitt kall", säger Katja Nestor Borg.
Orden är Katja Nestor Borgs. Hennes liv är kantat av svek. Av att inte få uppmärksamhet eller bli sedd av dem som borde ha stått henne närmast. Hennes egna föräldrar.
Men också av ouppklarade familjehemligheter. Sådana som inte sällan uppenbarar sig vid en människas död.
Krascher kan göra oss starka – och än mer rustade att en dag hamna precis rätt.
Och det är vad Katja nu gjort.
Bara sju månader efter giftermålet lämnade Katjas mamma sin danska make. Han ville inte ha det barn hon bar, Katja.
– Efter några år träffade mamma en annan man, som blev som min riktiga pappa.
Tillsammans fick mamman och bonuspappan ett barn, Katjas lillasyster Anna. Då var Katja åtta år och familjen levde i Åtvidaberg.
Anna hade svåra kramper, var mycket sjuk, men fick aldrig någon exakt diagnos, annat är grav utvecklingsstörning.
– I dag är hon 52 år, bor på särskilt boende och har det bra. Vi ses då och då, men Anna har inget språk och är på en 3-årings nivå, säger Katja.
En favoritskulptur skapad av Katjas moster, skulptören Lena Lervik.
Uppväxten med en så svårt sjuk syster har präglat Katja, på gott och ont.
Föräldrarna ägnade all tid åt Anna. Katjas lärare anade oråd, gjorde ett hembesök och vädjade till mamman att hon skulle ägna även Katja lite uppmärksamhet.
– Det här avslöjade mamma först på sin dödsbädd 2017. Det var på ett sätt förlösande. Hon hade vetat att jag inte mådde bra under uppväxten, men hade trots det inte förmågan att ändra sig. Anna var hennes allt och hon berättade om ångesten hon kände över vad som skulle hända med Anna när hon själv inte fanns kvar.
Katja har förståelse för det, att en förälder lägger mest kraft på "den svagaste länken" i syskonskaran. Men det gick för långt.
– Jag kan bara minnas ett par tillfällen då mina föräldrar gjorde något för bara mig. Det är klart att det var en smärta. Mamma kapslade på något vis in sitt hjärta – det var förbehållet min lillasyster. Kanske gjorde hon det av självbevarelsedrift.
Inget hann redas ut. Mamman, som under de första fyra åren hållit sin svåra cancerdiagnos kronisk myolom hemlig, hann dö.
Hur formas vi av livets törnar? Det har Katja funderat mycket på under senare år.
Strax innan mamman dog bad hon Katja om en sak. Hon ville att Katjas lillsyster Anna, då 48 år, skulle få se henne i öppen kista.
– Mamma sa "Anna kommer aldrig att förstå annars, att jag är borta för alltid".
Så fick det bli. Tillsammans med Katja och en personal från Annas boende gick de in i Stillhetens kapell i Lilla Aska. Där låg Annas och Katjas mamma i öppen kista.
– Vi smekte mammas kalla kind. Tittade. Var tysta. Efter en stund gick vi ut, men Anna ville gå in igen. Hon gick återigen fram till kistan, men den här gången stannade hon en bit ifrån – och neg. Då insåg jag att hon förstod.
"Mammas julros flyttades och lever vidare hos mig nu".
Så många obesvarade frågor. Så många oläkta sår.
– Vår relation var så komplicerad. Ändå blev jag när hon tog klivet över till andra sidan så outsägligt ensam – om Anna.
Bonuspappan, lillasyster Annas biologiska pappa, hade gått vidare och gift om sig. I samband med Katjas mammas död upphörde Katjas kontakt med bonuspappan helt.
– Det var han som tog beslutet och inget jag ville. Tvärtom. Nu blev jag av med båda mina föräldrar på en gång. Det var, och är fortfarande, en stor sorg.
"Till alla föräldrar med ett svårt sjukt barn vill jag säga: glöm inte bort det friska barnet!"
Långt före mammans död, på 90-talet, hade ett frö såtts hos Katja. Familjehemligheter, ouppklarade saker, överraskningar som kommer i dager när en människa går bort ...
Måste det vara så?
1994 bestämde hon sig för att leta upp sina danska biologiska pappa och hittade på köpet tre utspridda halvsyskon, bland annat storasyster Monica.
Det blev ingen klang- och jubelföreställning med pappan.
– Han levde i en ny familj och höll vårt möte hemligt för sin fru. Jag och Monica såg i alla fall till att vi fick en bild på oss tre tillsammans. Sedan ebbade kontakten med pappan ut.
Med detektivarbete hittade och sökte hon upp hans två yngsta barn, som han fått med en tredje kvinna.
Inte heller den kontakten ledde vidare. Syskonen hade varit ovetande om Katjas och Monicas existens. Den skulle ha uppdagats först vid deras gemensamma faders död. När Monica och Katja 2002 fick reda på pappans cancer var han redan död och begraven.
Katja fick inse att alla inte vill att saker ska upp på bordet. Inte ens det faktum att man har okända halvsyskon.
– Det var en sorg såklart, att varken de eller pappa ville ha kontakt, men Monica och jag har funnit varandra och känner ett genuint systerskap.
Katja med sin lillasyster Anna, till vänster.
Det frö som såddes hos Katja på 90-talet vattnades aldrig. Hon hade fullt upp med småbarnsliv, det hektiska jobbet som trafikledare och ja, livspusslet ni vet.
Efter moderns död, med två komplicerade sorger och en svår förlust, drabbades Katja av sin andra utmattningsdepression, som enligt henne själv delvis var jobbrelaterat. Dels handlade det om dåligt ledarskap, dels om att hon var den ständigt "duktiga", utan förmåga att säga "stopp, nu räcker det".
– Jag kände en oerhörd hopplöshet, var knäckt som människa. Min stöttepelare genom livet, min moster skulptören Lena Lervik, sade som hon brukar "din stund och ditt kall kommer en dag. Vänta bara".
Katja beskriver sig som två identiteter. En är den sårbara och övergivna – men i dag utan bitterhet. En är den starka som tagit sig igenom svårigheterna. Som mot alla odds står upp och som i dag känner sig urstark.
Sårbarhet och styrka.
Hur kan man dra nytta av den mixen?
Nu började fröet att gro och Katja utbildade sig till begravningsrådgivare via Fenix Begravning och borgerlig officiant via Humanisterna. I dag jobbar hon på nätbaserade Fenix Begravning & Juridik AB, men åtar sig också vigslar och barnvälkomnanden (borgerlig dopceremoni) vid sidan om.
– Lite märkligt kanske, att man inser sitt kall lagom till 60-årsdagen, ler hon.
I sitt arbete med att möta människor i djupaste sorg känner Katja att hon har hamnat helt rätt.
Vad är det som fångar dig?
– Jag har förberedande samtal inför en begravning. Ibland med den döende, ibland med släktingar, ibland med alla tillsammans. Samtalen berör mig på djupet, för de handlar ju ofta om just det där som aldrig blev utrett, om människors sista vilja, om att få somna in i frid.
– Döden är inte längre något avlägset eller något jag är rädd för. Att få möta människor i deras svåraste sorg, i trygg hemmiljö, och hjälpa dem ... det ser jag som ärofyllt. Inga levnadsöden är konstiga för mig.
Av människor som anlitat Katja för att planera eller hålla en begravning beskrivs hon som "varm, engagerad och mycket empatisk".
– Jag tackar min erfarenheter – livet självt – för det.