Micael Boman ägnar livet åt att försöka hjälpa fängelsedömda. I vanliga fall på Skänningeanstalten, men just nu i Östafrika.
När vi kliver ur bilen och går mot familjen Bohmans hus i Östra Harg kommer en enorm schäfer emot oss. Den reser sig på bakbenen för att ge oss en stor välkomstkram.
– Nej! Sitt! Inte så! säger Micael Bohman bestämt.
Den glada hunden, den friska luften, snön. Allt i den lilla byn strax intill Roxen signalerar frid och idyll. Allt är annorlunda jämfört med Micaels vardag: som kriminalvårdarutbildare i Somalia och Kenya.
Micael har varit kriminalvårdare i drygt 20 år, men det har mer än en gång slagit honom att han kunde ha varit en av de intagna. Han tänker tillbaka på ungdomstiden i Berga på 70-talet. Det var en stökig tid, i en stökig miljö.
Efter att ha jobbat som målare och hantverkare kom han in i kriminalvården i slutet av 90-talet.
– Jag kände mig direkt hemma i miljön, i snacket, både bland vårdare och intagna. Och jag träffade på flera av mina jämnåriga från Berga, som var där av ett annat skäl än jag ...
Varför gick det bättre för dig än för dem?
– Säg det ... det är svårt att veta varför det går som det går för någon. Men jag tror det var kärleken som räddade mig. Jag träffade min sambo när vi var i 25-årsåldern. Hon var ju helt annorlunda än det jag kom ifrån, hade andra värderingar, attityd och inställning till livet, jag tog rygg på henne.
Sedan drygt 23 år jobbar Micael med att försöka hjälpa fängelsedömda på olika sätt. Han jobbade först på Roxtuna med tolvstegsbehandling, sedan flytten till Skänninge 2005 har han jobbat med KBT-terapi.
2019 kom han till Somalia som mentor och rådgivare för FN-organet UNODC (United Nations Office on Drugs and Crime). Fokuset är utbildning, allt ifrån grundläggande kriminalvård till chefsnivå.
En av de stora svårigheterna är språket.
– När man inte talar samma språk behöver man prata genom en tolk och det är ju inget man är van vid.
Micael Bohman i skyddsväst i Garowe.
Varje dag i den somaliska staden Garowe är likadan.
– Jag vaknar i vårt befästa område och så åker vi till fängelset vid åttatiden, skyddade av beväpnade vakter. Väl på plats pratar jag med de somaliska befälhavarna och kollar läget. Efter fyra timmar måste vi åka tillbaka, vakterna kan inte stanna längre än så.
Fängelset byggdes främst för pirater. Nu har det problemet minskat och i stället fylls cellerna alltmer av islamistiska extremister. Väpnade konfrontationer och skottlossning förekommer regelbundet runt Garowe. Oftast handlar det om personliga dispyter och att man ibland skjuter i luften för att skapa fri passage i trafiken.
Det senaste året har Micael även arbetat i Kenya. Där är tillvaron mindre farlig och därför mindre isolerad än i Somalia. Men i gengäld finns enorma säkerhetsluckor.
– Ett exempel: Om man ska in i fängelset ska man passera huvudporten. Där finns beväpnade vakter. Men blir man nekad entré där är det bara att gå hundra meter längre bort och traska in, där finns ingen mur.
Reglerna säger att det blir dags att åka hem för gott under 2022. Micael funderar på hur bra det systemet är.
– Visst är det en riskabel miljö, men det är också lite synd att skicka hem folk när de börjar förstå hur det hänger ihop.
Fängelset i Garowe.
En egenskap i somalisk kultur är att man vanligen inte förmedlar viktig information skriftligt, utan muntligt. Men nästan ingen pratar engelska. Kontakten blir svår.
– En av våra uppgifter är att se till att fängelset har skrivna rutiner. Det handlar om att ta emot en ny intagen, visitera en person eller ett rum. Men att få fängelset att följa dem är inte lätt. Ibland följs de när vi är där, men om vi kommer tillbaka efter några veckor har de slutat med det.
Det finns inget ordentligt register över de intagna – bara att leta reda på uppgifter om en viss fånge kan ta en hel dag. Det kan göra att frikända personer sitter kvar i fängelset.
Utbildning av kvinnliga kriminalvårdare.
Mitt i kaoset fokuserar Micael på fångarna. En av hans uppgifter är att försöka få fängelseledningen att följa internationella riktlinjer för behandling av intagna, de så kallade Nelson Mandela-reglerna.
– Det är samma saker de klagar på i Somalia som i Sverige. Dålig mat, inget att göra, ledningen lyssnar inte på oss. Fångar är fångar överallt.
För att hjälpa de intagna finns utbildningar i fängelset – de kan lära sig att bli exempelvis svetsare eller rörmokare. Men det kan i sin tur skapa nya problem.
– Det är väldigt svårt för ungdomar att få en bra utbildning i Somalia. Det låter konstigt, men det finns en risk att föräldrar försöker få in sina barn i fängelset för att ge dem den chansen.