Det var inte alls förutbestämt att det skulle bli just flygplan som Johanna Friis skulle syssla med, trots att det alltid har funnits en viss fascination för dem. Med en pappa som ingenjör, som kan de flesta moderna planens namn och som tillsammans med sin dotter ofta tittade på flygprogram, började dock intresset gro tidigt.
Men det som styrde in Johanna på flyglinje på riktigt var faktiskt en incident som hände när hon precis efter studenten skulle flyga till Australien ett halvår.
– Vi åkte i världens största passagerarflyg, Airbus A380, och hade precis mellanlandat i Singapore för att tanka. Jag satt på vänstra sidan, relativ långt bak vid vingen. Kort efter avgången från Singapore, med fulla tankar för att klara av de nio väntande timmarna, tittade jag ut genom fönstret och såg hur den närmaste motorn exploderade. Jag var relativt lugn, men tänkte ”det här är nog inte så bra”.
Johanna hade helt rätt, det var inte så bra! Motor 2 hade gått sönder, börjat brinna och planet hade en oljeläcka. Flyget degraderade till 30 procent, hela 70 procent av alla systemen lade av. I och med att de precis hade tankat beräknades planet vara för tungt för att kunna landa och stanna, landningsbanan skulle inte räcka till.
– Vi cirkulerade över Singapore i ungefär två timmar samtidigt som olika flygplansdelar föll ner på marken. Under den tiden var det en märklig känsla ombord. Vetskapen om att vi när som helst kunde störta, att man var så nära att stryka med, gav mig grov dödsångest.
Som tur var, bemannade mycket erfarna kaptener jätteflyget den dagen. De lyckades landa utan att någon kom till skada. Vid den kraftiga inbromsningen blev däcken över 1000 grader varma samtidigt som vingarna läckte på bränsle – det fanns en stor brandrisk, och dessutom satt Johanna långt bak, vilket medförde att det tog ett bra tag innan hon äntligen kom ut i gaten efter nödlandningen.
Den verkliga rädslan över att flyga grep tag i Johanna först efter hon hade kommit hem.
– Jag är rädd när jag flyger i dag. Tar lugnande även fast jag förstår rationellt att det med största sannolikhet inte kommer att ske igen.
Att händelsen också skulle komma att bli startskottet på hennes professionella bana som ingenjör med fokus på flygplan kan tyckas konstigt, men Johanna har en teori.
– Jag tror att en händelse som denna antingen gör att man hatar det eller att man blir extremt intresserad och engagerad. Jag har ingen aning om jag skulle varit där jag är i dag om det inte vore för den där resan.
Att allt gick bra trots den nedsatta funktionen hos Airbus A380 fick Johanna Friis att inspireras och fascineras.
– Att det ens kunde flyga när det var ett en meter stort hål i vingen! Det är många saker som måste gå hand i hand – och som gör det. Trots de tajta marginalerna som vi hade lyckades piloterna ändå ha så mycket kontroll över maskinen – är det inte häftig?
Att formge kombinerat med det tekniska tilltalade, vilket förde in Johanna på arkitektprogrammet. Bara efter ett halvår bytte hon, i avsaknaden av tekniken, till maskinteknik civilingenjör.
– Jag har aldrig ångra att jag bytte program. Maskinteknik handlar egentligen om allt maskinellt som rör sig; bildar, flygplan. Nästan överallt har en ingenjör haft med ett finger i spelet.
Nu är hon inne på sitt sista år och gör sitt examenarbete på Saab.
– Man kan säga att jag ritar flygplan, eller utför praktisk optimering på hållfasthet och lättvikt. Exjobbet handlar om konstruktioner till att hela hårdvaran ska fungera och hålla.
Det finns ytterlige en orsak till att Johanna är så pass teknikintresserad, som hon inte kan låta bli att nämna – mattelärare.
– Matte är grunden till all naturvetenskap och teknik. Jag har haft förmånen att ha helt underbara mattelärare både på högstadiet och i gymnasiet. Det är en kedjereaktion värd att ta tillvara på.
För de flesta är det krigsplan som anses häftigast, men för Johanna är det de kommersiella som tilltalar mest.
– Tanken på hur de stora plåtburkarna kan fyllas med en massa människor, lyfta och stiga till en höjd av 10 000 meters i en hastighet av 800 km/h och sedan landa, det är det som fascinerar mig.
Johanna Friis har onekligen följt sina intressen och är i dag en ung kvinna som jobbar med flyg – en förebild för teknikintresserade tjejer. Hon efterlyser fler tjejer i teknik- och maskinbranschen.
– Redan under högstadiet upplever jag att tjejerna ibland sållas bort från tekniken. Jag önskar att flera tjejer satsade och fick chansen att satsa. Men vi lever under sådana strukturer att stereotyper styr. Jag tror ändå det håller på att ändras. Till exempel överträffade Saab mina förväntningar gällande initiativ till fler tjejer i branschen. De pushar och verkligen välkomnar både unga och tjejer. Klart att det är tufft att ta sig igenom utbildningen, men vetskapen om vad för roligt som väntar gör att man fixar det. Förhoppningsvis kommer det att bli lättare för tjejer att ge uttryck för vad de tycker är roligt och vill göra.
Vad framtiden bär med sig vet ingen. I december är hon i alla fall klar med studierna och hoppas kunna fortsätta att jobba med teknik i framkant som innefattar så mycket – det finns jättemånga vägar inom tekniken att välja.
– Men först ska jag ut och resa. Sydostasien kanske – jag älskar att upptäcka nya kulturer.
För trots olyckan med flyget tänker Johann Friis inte sluta resa.
– Jag skulle vara tvungen att ge upp så mycket om jag inte flög mera. Tänk bara på vad flyget hittills har gett oss människor. Dessutom har resandet hjälpt mig att lära mig mer om mig själv.