Jan Österlind minns hur det var i skolan i Parramatta utanför Sydney.
– Det var skoluniformer, spöstraff och slagsmål. Läraren fick ”bara” slå sex gånger på varje hand med bamburöret, men det kändes.
Hur hamnade du i Australien?– I slutet av 1950-talet ville den australiska regeringen att västeuropéer skulle invandra till landet. Mina föräldrar tog chansen och jag kom dit som tonåring.
Men skolan i Parramatta hade också positiva sidor. Efter några stapplande försök kunde Jan tala flytande engelska och fick det bästa betyget i just – engelska.
– En liten revansch. Dessutom lärde jag mig vilka problem man kan ha vid integration – jag var ju den ende utlänningen på skolan.
Efter skolan blev det olika småjobb, bland annat som P-vakt på ett varuhus där Jan skulle ta hand om kundernas bilar (”jag hade ju inte ens körkort”), och hos en skräddare, medan han väntade på ett besked från Svenska konsulatet: en båtplats hem till Sverige.
Som 16-åring kom beskedet och Jan kunde som mässpojke påbörja sin resa med M/S Finland. Det skulle bli en resa på nästan fem månader där han blev huvudpersonen i flera ”practical jokes”.
När Jan kom i land hamnade han i Linköping eftersom familjen hade släkt här. Och snart såg han en annons som skulle förändra hans liv. Jan blev mopedbud på Östgöta Correspondenten för att senare bli lärling i sätteriet.
– Det första jag gjorde var att köpa en karta över Linköping. Jag hade ju ingen aning om vart jag skulle med mopeden.
Genom studiecirklar började det fackliga och politiska intresset att växa. Och den fackliga karriären gick fort: ombudsman för Grafiska avdelningen 1987, regionombudsman där Småland ingick, andre vice ordförande i Grafiska fackförbundet 1997 och slutligen ordförande i Grafiska fackförbundet 2003–2007.
Med färre medlemmar gjorde Jan en organisationsplan där en facklig samverkan med pappersarbetarna och skogsarbetarna ingick. Det blev så småningom fackförbundet GS.
– Jag fick lägga mycket tid på att förklara på arbetsplatserna i hela landet hur vi skulle kunna ha kollektivavtalen kvar och att de skulle vara förankrade.
Den politiska karriären började så smått i brandstyrelsen på 1970-talet, men Jan blev rubrikernas namn när han 1991 fördes fram av socialdemokraterna som ny styrelseordförande för det kommunala bostadsbolaget Stångåstaden.
– Jag hade just varit på en semester i USA när jag fick erbjudandet. Varför valde de mig? Det är en fråga som jag ofta ställt mig själv.
Kanske berodde det på att situationen på Stångåstaden var lite kaotisk i början av 1990-talet. Den förre styrelseordföranden, kommunalrådet Göthe Andersson (S), hade blivit avsatt av sina egna.
– Styrelsearbetet fungerade inte, vd:n fungerade inte. Kanske valde de mig som kom lite utifrån, för att skapa tillit.
Det har blivit 26 år som styrelseordförande eller som vice styrelseordförande (beroende på valresultaten) på Stångåstaden med sina drygt 18 000 lägenheter i Linköping. Senast han fanns med i debatten var när Stångåstaden sålde drygt 1 000 bostäder i Ryd, Berga och Lambohov till norska Heimstaden.
Jans förklaring till försäljningen är ganska enkel.
– I dag håller vi på och bygger nya bostäder på många ställen i Linköping. Det kostar pengar. Stångåstaden, som värderas till 17 miljarder kronor, skulle kunna låna till nybyggnationen. Men om räntan börjar röra sig uppåt, vem får då betala för våra lån? Det blir hyresgästerna. Det vill jag inte vara med om.