Det var en målmedveten tjugoåring som 1968, efter 15 månader på plutonchefsskola på I4, klev innanför dörrarna på Linköpings universitet.
– Min avsikt var att bli diplomat och jobba på UD. För det behövdes franska, nationalekonomi och statskunskap. Så det är vad jag har i min fil. kand. examen, säger Lars Jagerfelt.
För att kunna jobba på UD behövdes näringslivspraktik. Lars fick praktik på Datasaabs som var en del av Saab där man producerade minidatorer, stordatorer och bankterminaler.
– Det blev lite av en vändning när jag fick praktik på deras informationsavdelning. Jag jobbade med personaltidning och kundtidningen och tyckte det var intressant med information, media och marknadsföring.
Praktiken ledde till en tillfällig anställning som övergick till en fast anställning och efter en tid blev han ställföreträdande chef för avdelningen.
– Vi jobbade mycket med säljmaterial och reklam. Vi var på mässor i städer som Stockholm, London och Hannover för att marknadsföra våra produkter.
1985 bytte Lars jobb inom koncernen och blev presschef på koncernstabens informationsavdelning.
Saab Scania-koncernen inkluderade då flygplan, bilar, lastbilar och bussar. Han skrev tal för Saabs vd Georg Karnsund och styrelseordföranden Sten Gustafsson, och hade hand om presskontakter.
Det nya jobbet skruvade upp arbetstempot än mer.
– Jag har aldrig jobbat så mycket i mitt liv som då. Det kunde ringa någon mitt i natten från USA och fråga vad jag hade för kommentar till att en bil hade brunnit i Kalifornien. Jag och min chef Kai Hammerich var i princip tvungna att vara tillgängliga dygnet runt.
Lars var småbarnspappa under de här åren och beskriver att det var tufft och att tiden inte alltid räckte till.
– Det är en oönskad konsekvens när man har ett intressant och spännande jobb. Egentligen ska man inte jobba så mycket när man har småbarn.
Lars träffade sin fru Pia genom sin yngre syster Karin som var skolkamrat med henne.
– Första gången jag bjöd ut henne var på restaurangen Hamlet och efter det fortsatte jag att marknadsföra mig själv och vi träffades mer och mer.
De gifte sig 1977 i Vreta klosters kyrka och några år senare kom barnen Ida och Staffan. Innan de flyttade till villa i Hjulsbro bodde de i en lägenhet på Vasavägen, inte långt från Lars barndomshem.
När Lars tänker tillbaka på sin barndom är det tre saker som kommer fram starkast. Han lärde sig cykla tidigt, Märklintågbanan i pojkrummet som hans kompisar beundrade och att hans mamma läste mycket med honom.
– Vi läste barnböcker och serietidningar. Det var nog det som gjorde att jag kunde läsa redan innan jag började skolan. Jag läser mycket än i dag, men nu läser jag mest om historia och biografier. Jag har precis börjat läsa Caroline Krooks biografi om Ingmar Bergman.
Lars var Saab trogen ända fram till sin pension med undantag för ett tre och ett halvt års mellanspel på Östgöta Enskilda bank där han var informationschef och ingick i bankledningen.
– Jag trivdes bra på banken så det var inte av missnöje jag sökte mig tillbaka till Saab. Men jag saknade det stora industriföretaget och den internationella pulsen. Men jag är fortfarande kund i banken.
2001 bildades Marknadsbolaget i Linköping. Det var ett bolag ägt av näringslivet, Linköpings Universitet och kommunen och Lars blev vd.
– Jag delade min tid mellan Saab och Marknadsbolaget. Vår uppgift var att sätta Linköping på kartan som en näringslivsvänlig stad och att vi skulle dra till oss investeringar, etableringar och kompetens.
2002 bildades ett motsvarande bolag i Norrköping och många trodde att bolagen skulle konkurrera med varandra. Lars valde en annan väg.
– Deras vd Thomas Sjölander och jag började samarbeta för att sätta regionen på kartan. Vi förstod att vi skulle bli starkare tillsammans och jobbade för att få bort tramset med motsättningar mellan städerna.
Samarbetet ledde till satsningen med ”Den fjärde storstadsregionen”, något som i dag har utmynnat i den gemensamma satsningen på marknadsföring i ”East Sweden”. De sista femton åren på Saab hade Lars ansvar för regionala kontakter.
När Lars blev pensionär lade han sig inte på sofflocket utan ägnar sin tid bland annat åt uppdrag inom kyrkan och Frimurare Orden. Dessutom har han ökat tennispassen från ett till två i veckan, något som gör att han håller sig i fin form.
– Nu när jag fyller 70 år ska vi åka upp till Stockholm och gå ut och äta på Konstnärsbaren tillsammans med barnen, deras familjer och några vänner.