Majoriteten av tavlorna, oavsett om de är inramade eller i passepartout, är akvareller föreställande natur- och djurmotiv, samt mer abstrakta bilder.
– Jag har en policy, och det är att en tavla ska ge lite glädje. Man ska känna ”Ahh … vad härligt!”. Det är därför det kretsar kring djur och natur. Men jag gillar också när det är på gränsen till exakt, när det finns abstraktion som får folk att tänka.
Gitte föddes i Norrköping där hon bodde till hon gick ut flickskolan som 17-åring. Därefter flyttade hon till Linköping för att börja studera till folkskollärare. Under studierna jobbade hon samtidigt på Vifolkaskolan där hon träffade sin make Georg Möller.
– Det tände bara till. Vi gifte oss i april 1954 och i maj samma år var jag klar med mina studier.
Gitte var då färdig folkskollärare vilket hon var verksam som i två år. När hon sedan fick småbarn slutade hon för tillfället att jobba. Men hon kom aldrig att återvända till katedern utan började i stället sin konstnärliga bana – genom keramiken.
– Jag fick syn på en keramikkurs som jag anmälde mig till och jag blev helt såld. Därefter var det bara det som intresserade mig. Jag gjorde bland annat skulpturer och reliefer i stengods och drejade skålar.
Det var först efter att Gitte under sin tid som keramiklärare på Lunnevad folkhögskola, då hon såg måleriklasserna, började känna ett sug efter att måla. Gitte utökade sin konstnärliga kompetens genom att delta i både kurser och utställningar runt om i världen. Och hela tiden som verksam konstnär har hon fortsatt att utbilda sig och bredda sin konstnärstalang.
– Min första kurs var i Italien. Där träffade jag en kvinna från Göteborg som lyckades entusiasmera alla. Hon fick ihop ett gäng med folk från stora delar av Sverige, från Norge och till och med från Japan. Hennes tips fick oss att åka på flera kursresor tillsammans. Jag gick även på Gerlesborgskolan på 1970-talet för Arne Isacsson – skolans skapare – vilket var fantastiskt.
Kurserna har behandlat allt möjligt: kroki, oljemålning och akvarellmålning i Frankrike, Spanien, Lanzarote, Azorerna, Italien, Lofoten och på flera platser i Sverige.
1975 startade Gitte Lilla Galleriet på Hunnebergsgatan.
– Jag frågade om det skulle finnas plast för en keramiker – varpå jag fick svaret ”det ska vi ordna”. I tio år hade jag hela huset utan att behöva betala. När det sedan lades på hyra flyttade jag upp på övervåningen.
Två gånger i veckan har hon öppet och våningen är vackert utsmyckad av diverse landskapsmotiv och dockor. Konsten passar in, Gitte trivs bra och besökare kommer förbi och njuter av hennes alster. Det har dock inte bara varit välsinnade besökare som besökt Lilla Galleriet.
– En natt ringde telefonen varpå jag och min man blev stela av fasa: Hade det hänt något hemskt med våra barn? När vi fick reda på att det var från galleriet andades vi ut. Fast det var inte särskilt roligt ändå. Någon minst sagt otrevlig person hade slagit sönder varenda ruta, kastat ut skulpterade huvuden, lerskålar och reliefer i stora högar på gatan. Allt var trasigt och det låg skärvor överallt.
Skadegöraren hade förstört konst för 80 000 kronor och otaliga timmar kreativt skapande.
– Jag fick sitta i flera dagar och sortera keramikbitar och lägga i plastpåsar för att bevisa förstörelsen för försäkringsbolaget. Men jag har aldrig känt någon större sorg för denna pers, i och med att vi trodde att våra barn hade råkat illa ut först.
Men den olyckliga incidenten fick Gitte att sälja keramikugnen för att i stället börja måla på allvar.
Att de flesta tavlorna är målade med akvarellfärger är inte konstigt med tanke på att Gitte föredrar vattenfärger framför olja.
– I och för sig är olja härligt, då man kan lägga på lager om något blir fel eller om man vill förstärka. Å andra sidan är det segt och det måste torka innan man lägger på ny färg, annars riskerar det mosa ihop och bli en helt ny, oönskad färg. Kladd och klet. Akvarell är bra, men kräver mer koncentration i och med att man måste veta vad man gör för stunden och passa på när det är blött – det går inte att ändra. Men jag känner att det är renare, enklare och finare.
Under en utställning i Stockholm fick dock Gitte syn på ett bås fyllt med bara porslinsdockor.
– Ansiktena var inte som de brukar – de hade personlighet. Jag blev helt tagen, jag köpte sju stycken, kosta vad det ville. I samma veva fick jag reda på att det finns något som heter konstnärsdockor. Man gjuter i gipsformar med rinnande porslinslera, bränner och målar i omgångar och gör kroppar och kläder i tyg. I och med att jag sedan innan visste allt om stengods och att bränna var steget inte så stort.
Så i början av 2000-talet återupptog hon keramiken, men denna gång med konstnärsdockor. I dag har Gitte slutat att gjuta dockor, men ungefär 70 finns kvar för försäljning.
Meritlistan på var Gitte har ställt ut sin konst är imponerande. Mer än 60 utställningar i bland annat Riksdagshuset i Stockholm – från Kalmar upp till Västernorrland. Hon har ställt ut på Bokmässan 1990–2001 och hon är medlem i Nordiska akvarellsällskapet.
I dag målar Gitte varje tisdag tillsammans med en grupp i Gamla Linköping.
– Vi målar i tre timmar, så det blir rejält. Jag agerar ledare och bara det att jag får chansen att måla gör mig glad.
Hon ställer ut då och då, till exempel finns hennes tavlor att beskåda på Linköpings stadsbibliotek varje vår i maj sedan 2013.
Nu i helgen, den 26 till 27 augusti, kommer Hunnerbergsgatan 5–9 ha fest på gårdarna, viket passar perfekt till Gittes 85-årsdag.
– Jag kommer ha öppet på lördagen mellan 11 och 15 och även ett tag på söndag. Välkomna!
