Det nya året har knappt startat men för Gunilla Frödén är det full fart. Hon må vara pensionär sedan ett par år men damkören Da Capo, som nu är inne på sitt 33 år, släpper hon inte.
– Så länge det är roligt tänker jag hålla på.
Musiken och sången har alltid utgjort en stor del av Gunilla Frödéns liv. Pappan var musiker och startade bland annat Solna musikskola. Dessutom komponerade han mycket musik för brassband.
– Jag har just fått hem hans noter men vet inte riktigt vad jag ska göra med dem, säger hon.
Skoltiden tillbringade Gunilla Frödén i Adolf Fredriks musikklasser och därefter följde sju års studier på Kungliga Musikhögskolan där hon utbildade sig till sångpedagog, musiklärare och körpedagog. Och det var genom utbildningen hon först hamnade i Östergötland.
– Det fanns en kille från Norrköping i vår klass som hette Bengt Gårsjö. När vi skulle göra ett grupparbete hamnade vi i samma grupp och sedan tyckte han att jag skulle komma till Norrköping och jobba. Och så blev det.
Efter ett tag flyttade Gunilla Frödén tillbaka till Stockholm men en tjänst på Kulturskolan lockade henne åter till Linköping 1981 och här har hon bott sedan dess.
Efter en tid i stan var hon med och byggde upp musikgymnasiet på Folkungaskolan och i början delade hon sin tid mellan Kulturskolan och gymnasieeleverna innan hon så småningom blev musiklärare på heltid på Folkungaskolan. Där stannade hon till pensionen 2016.
– Jag hade tänkt jobba tills jag var 67 men så fick jag höra om en man som gjorde det och som dog två veckor efter att han gått i pension. Så ville jag inte ha det så då tänkte jag om. Och även om jag aldrig hade tråkigt på jobbet kände jag mig ganska mätt.
Då hade hon förutom sitt lärarjobb, där hon också ledde en kammarkör och en flickkör, varit ledare för Ryttargårdskyrkans kör Vox Deo i 22 år. Och startat damkören Da Capo.
– Da Capo bildades 1986 av mina solosångselever på Kulturskolan för att de skulle få sjunga med andra.
I dag består kören av 28 sångerskor i åldrarna 25–53, varav fyra varit med sedan starten. Som mest var hade kören närmare 55 medlemmar.
– Det var för mycket, det blev mer som en skolkör, så det gör jag aldrig om. 30–32 är max. Alla är fantastiska! De sitter på repen och spelar in sina stämmor så att de kan öva hemma och de har egna stämövningar, jag behöver aldrig säga åt dem vad de ska göra. Alla är självgående.
Och det kan krävas i en kör som har en diger meritlista med flera turnéer utomlands, flera vinster i både nationella och internationella körtävlingar, samarbeten med berömda storheter som körledaren och världsdirigenten Eric Ericson och artister som Margaretha Bengtsson, Camilla Tilling, Olle Persson, Anders Jalkéus med flera. Varje år ger damkören flera konserter och i år väntar bland annat ett uruppförande av ett körverk som kompositören och musikprofessorn Sven-David Sandström skrivit speciellt för kören.
– Vi har precis börjat nosa på det. Det är mycket att lära in och det är inte lätt, säger Gunilla Frödén som beställde verket i januari förra året med en förhoppning att det skulle kunna vara klart i januari i år.
– Jag visste ju att han är en upptagen man och att han höll på med hur mycket som helst. Därför var jag var lite osäker på om han skulle kunna tänka sig att skriva något för oss. Men redan i mars fick jag ett mejl från Sven-David med de handskrivna noterna. Jättekul!
Det är inte första gången Gunilla Frödén varit med och uruppfört verk av kompositören, som är bördig från Borensberg. Under sina cirka 20 år som anställd i Sveriges Radios kammarkör under Eric Ericsons ledning uruppförde kören flera av Sandströms verk. Eric Ericson lärde Gunilla känna under sina år på musikhögskolan.
– Han är min musikaliska pappa. Jag hade honom i dirigering i fyra år och lärde mig oerhört mycket av honom, berättar hon. Och han har varit här och arbetat med oss.
Innan konserten i maj, med det nyskrivna Sandströmverket, gav kören en konsert i Sankt Larskykan tillsammans med Akademiska kören och Ryttargårdskyrkans brassband i början av mars.
I höst reser kören till Malmö för ett samarbete med Musikhögskolans damkör. Och i september drar repetitionerna igång inför en julkonsert som utgör årets höjdpunkt. Julkonserten består av två avdelningar, den första lite lättsammare med klädbyten och koreografi och den andra med traditionella julsånger.
– Arbetet med årets tema påbörjades redan i februari, för första avdelningen är alltid helt ny med nytt tema och nya sånger. Vi har en arbetsgrupp som varje år bestämmer vilket tema den ska ha. I julas var temat film. Jag fattar inte hur gruppen kommer på olika teman för det är aldrig samma, ler hon.
Hon konstaterar att kören på sätt och vis bundit ris åt egen rygg genom att varje år göra en konsert i två delar med den inledande showen och efter en mer traditionell julkonsert. Men publiken förväntar sig det.
– Vi har olika arbetsgrupper och alla har en uppgift. Annars hade vi aldrig klarat att göra de här konserterna.
Till sin hjälp har damkören flera hedersmedlemmar. Henrik Bergion som är musiklärare i Norrköping, skriver musik och arrangemang till kören. Andra hedersmedlemmar är pianisten Sten Bäckman, som funnits vid körens sida sedan starten, Östgötamusikens nyblivne chef Anders Jalkéus, basisten och musikläraren i Linköping Glenn Fransson samt Göran ”Tutti” Carlsson, trummis och musiklärare i Norrköping. Peter Nordlander och Johan Gunnarsson är ytterligare två hedersmedlemmar som bland annat hjälpt kören med ljud och ljus
Julkonserten ges fyra gånger före jul. Den sista köper kommunen in till Linköpings äldre.
– I julas kom 476 personer från lika äldreboenden och servicehem. Du kan tänka dig hur mycket rollatorer och rullstolar det var.
Vad är det som gör körsång så speciellt?– Gemenskapen, glädjen och att det ger en massa energi. Och som körledare får jag otroligt mycket tillbaka.
Hur ser du tillbaka på ditt musikliv så här långt?– Det finns många saker som jag gjort, det går inte att rabbla upp allt här, och allt har varit fantastiskt. Jag är så tacksam! Visst finns det några saker som jag tackat nej till och som jag ibland funderar på varför jag gjorde det och vilken väg livet skulle ha tagit ifall jag sagt ja. Men det är inget jag grämer mig över.