– Tinnerö eklandskap är mitt livselixir, jag upplever alla årstider här ute. Det är fantastiskt vackert och jag mår bra av att vara i den här miljön, säger Ulla-Britt Forsgren efter att hon tänt i kakelugnen i torpet Fröberget där Föreningen Linköpings ekopark har sin hemvist.
Två bålgetingar har letat sig in i torpet, de surrar mot fönstret och verkar vilja flyga ut i duggregnet till ekarna utanför. De förpassas ner i en tom glassburk och återfår sin frihet.
– Föreningen Linköpings ekopark bildades 1999 för att skapa opinion för att bevara miljöerna på det gamla militära övningsområdet. Det fanns stor risk att det skulle bli bebyggelse eller golfbana.
Redan innan föreningen bildades startades en guideutbildning. Syftet var att de genom guidade turer skulle informera allmänheten om de natur- och kulturhistoriska värden som finns i området. När kommunen 2002 köpte marken av fortifikationsverket och det stod klart att det skulle bli kultur- och naturreservat fortsatte Ulla-Britt och några andra i föreningen att guida. För att hitta intressanta utflykter kan man titta i Guideprogram till Linköpings natur som finns på nätet och som broschyr.
– Det är roligt att träffa och entusiasmera människor som har samma intresse som jag har.
Ulla-Britt hade flyttat till Linköping 1973 och jobbade som lärare i barn- och fritidskunskap på Birgittaskolan. I utbildningen ingick friluftsliv och det var när hon var ute med elever som hon först kom till Tinnerö eklandskap. Hon blev förälskad i området och skaffade sig en karta för att på sin fritid upptäcka mer av det.
– Om inte militären hade övningar var det fritt fram för allmänheten att vara där. Det var bara ett fåtal människor som hittat dit så jag mötte sällan någon. Det är stor skillnad mot hur det är i dag, nu träffar jag folk även när jag är här på vintern.
Ulla-Britt är uppväxt i Järlåsa tre mil utanför Uppsala. En fin uppväxt på landet med småjordbruk runt omkring. Hennes pappa var smed och hon var ofta med i smedjan och hjälpte till med småsaker. Hon berättar att om hon hör hammarslag på en marknad i dag förflyttas hon i tanken tillbaka till barndomen på fyrtio- och femtiotalet.
– Hade det varit i dag hade jag kanske utvecklat intresset för smedjan, men på den tiden var det ingen tjej som blev smed. Men jag tror jag fick ärva min kreativa sida från pappa.
Trots att Ulla-Britt så småningom skulle bli lärare var det inte så lätt i skolan i början. Hon hade svårt att lära sig läsa och skriva. Senare konstaterades det att hon har dyslexi. Men det hela vände i tredje klass när de började med faktaämnen som geografi, naturlära, historia och kristendom.
– Då kunde jag sitta hemma och läsa läxor och jag minns när jag fick tillbaka första geografiprovet och hade nästan full pott. Jag blev jätteöverraskad. Det var en positiv upplevelse som gjorde att jag inte behövde känna mig dålig längre.
När Ulla-Britt gått klart den sjuåriga folkskolan jobbade hon som hembiträde i Järlåsa. Sen gick hon realskolan i Katrineholm och efter det utbildade hon sig till barnskötare. I slutet av sextiotalet studerade hon till barnavårdslärare. Efter att ha studerat och jobbat i flera olika städer hamnade hon slutligen i Linköping.
– Jag var 33 år och tänkte att jag skulle bli bofast. Det kanske låter lite löjligt men jag hade sett bilder på Gamla Linköping och tyckte det verkade vara en trevlig stad.
Ulla-Britt blev både bofast och trofast. Jobbet på Birgittaskolan hade hon fram till att hon pensionerade sig 2000. Nu spenderar hon mycket tid i sitt älskade eklandskap.
Det har slutat regna utanför torpet Fröberget där Ulla-Britt sitter och berättar om sitt liv. När hon visar var hon brukar guida grupper är luften frisk och det doftar gott av regnet. Hon pekar på stenar som ligger upplagda och berättar att det är gravar från järnåldern, hon berättar om vilka djur som kan bo i de gamla ekarna och var marken brukades långt tillbaka i tiden. Det råder ingen tvekan om att hon sitter på mycket kunskap. Förutom att visa området för besökare så ansvarar hon också för tillsynen av området på uppdrag av kommunen.
– Det är viktigt i den åldern jag är i att man håller sig aktiv. Det måste hända saker. Så länge jag kan gå och har huvudet i behåll kommer jag att fortsätta.