Den 10 september fyller den pensionerade typografen 70 år, men redan den 1 september firade han tillsammans med jämngamla hustrun Britt och äldsta dottern Kristina gemensam 180-årsdag. Två 70-årsdagar och en 40-årsdag slogs ihop. Födelsedagen tillbringar han på sin idols musem i Lima i Dalarna:
– Jag ska besöka Sixten Jernbergs museum, säger han. Jernberg, som var världens främste skidåkare under andra halvan av 1950-talet och första halvan av 1960-talet, med många OS- och VM-medaljer, har varit Hans-Eriks största idrottsidol tillsammans med fotbollsmålvakten Kalle Svensson.
Hans-Erik var i drygt 50 år anställd vid Östgöta-Correspondenten. Den 2 maj 2014 lämnade han företaget, som numer är en del av tidningskoncernen NTM.
– Min mor såg en annons om att Corren sökte varubud. Den 10 juni 1963 steg jag in på Corren, när jag var 14 år och nio månader gammal, berättar han. Hans-Erik fick jobbet och uträttade diverse ärenden till en lön av 65 kronor i veckan.
– Jag körde ut annonskorrektur till kunderna och fick gå post- och bankärenden. Och så fick jag hämta avlöningspengar på Östgötabanken, säger han. Året efter började han på civilsätteriet som typografilärling. Efter militärtjänsten 1968-1969 blev han 1970 anställd på tidningssätteriet. Hans-Erik var med om införandet av fotosättning 1973 och blyteknikens avskaffande 1975, samt den digitala utvecklingen som slog ut det gamla tryckerihantverket. Boktryckarkonsten såg dagens ljus i mitten av 1400-talet.
– Yrkeskåren försvann. Det började redan när vi fick fotosättning. Största tappet skedde på 1990-talet, säger han.
Men genom Tryckerimuseet i Gamla Linköping, eller Grafiska museet som det också kallas, har Hans-Erik Johansson fortsatt sprida information om tryckkonsten. Museet drivs av en förening i vilken Hans-Erik varit ordförande sedan 2008.
– Vi arbetar ideellt, berättar han och nämner att han engagerar sig i verksamheten tillsammans med 25 andra medlemmar i föreningen, däribland hustrun Britt och yngsta dottern Helen. Han räknar snabbt ut att han nog bidrar med cirka 500 ideella timmar per år.
– Jag jobbar här ett par dagar i veckan, säger han.
Hans-Erik Johansson är också ordförande i Gramus, en paraplyorganisation för 14 grafiska museer i landet – från Helsingborg i söder till Sandviken i norr.
– Syftet med Gramus är att hålla ihop de grafiska museerna och se till att de lever vidare och informerar om gamla yrken, säger han.
Till museet i Gamla Linköping kommer skolklasser och mediastuderande, pensionärsgrupper och "boknördar".
– Bokhistoriska sällskapet från Lund har varit här, säger han och berättar att intresserade söker upp museet via hemsidan.
– 2017 hade vi 27 000 besökare, säger han.
Via kommunen får ungdomar anställning vid museet sommartid, i övrigt hjälper medlemmarna i den ideella föreningen till. Museet håller öppet och guidar besökare året runt.
– Vi måste omsätta 225 000 kronor om året, berättar Hans-Erik som mest av allt önskar att Linköpings kommun gav ekonomiskt stöd till verksamheten.
– Vi är ett av få museer som betalar hyra, säger han.
För att få in pengar så utför Tryckerimuseet olika tjänster, bland annat servettryck åt privata beställare. Det trycker även kort med lokala motiv, skapade av tecknaren Lars Guth och så gör man små skyltar med roliga budskap – för att nämna något.
I museet finns bland annat Correns första tryckpress från 1847, tillverkad i Eskilstuna. Kvittot från köpet finns kvar. 470 riksdaler kostade pressen, som fraktades med båt från Eskilstuna till Linköping. Äldsta föremålet i museet är daterat 1753. Det är en digelplatta (som tryckte pappret mot typerna) från Gabriel Björckengrens boktryckeri. I mitten av 1700-talet fick Björckengren kungligt tillstånd för boktryckeri i Linköping.
2014 gjordes en utbyggnad av museet, som innehåller en utställningsdel.
Även om mycket tid går åt till Tryckerimuseet finns plats för andra intressen:
– Jag är intresserad av trädgårdsskötsel. Jag tycker om blommor, träd och frukt, säger han och tillägger att han är "idrottsnörd" av stora mått.
Han bor i Slaka, i ett hus som han 1972 köpte av sina föräldrar.
– Jag har alltid bott i Slaka. Jag har inte kommit längre...,skämtar Hans-Erik, som kallar sig för Slaka-Hasse, och ser fram mot resan till Sixten Jernbergs museum.