– Pengarna gör att jag kan fortsätta åka på konferenser och forskarutbyten. Även om man kan göra mycket över internet så slår det inte att träffas och samarbeta i verkligheten, säger 24-årige Felix när vi träffas dagen efter att han varit i Stockholm och fått Anders Walls stipendium för naturvetenskaplig forskning.
Han är uppvuxen i Johannelund i Linköping och läser just nu sista terminen i Lund. Felix har inriktat sig på partikelfysik vilket innebär att han inte har någon chans att kunna se det han studerar med blotta ögat.
– Nej, så är det. Och i stället för mikroskop använder vi gigantiska partikelkolliderare som den i CERN i Schweiz.
I partikelfysiklaboratoriet CERN tillbringade Felix en sommar, och han har också varit ett år på Berkeley-universitetet i Kalifornien och studerat neutrinofysik för att bland annat försöka förstå relationen mellan materia och antimateria. Universum tycks bestå av två sorters materia, berättar han. Den dominerande är vår vanliga materia, den andra kallas antimateria.
– Sammanför man de båda så omvandlas de till energi i en kraftig explosion. Man kan skapa antimateria här på jorden, bland annat i CERN. Det intressanta är att någon gång i universums historia blev den vanliga materien dominant. Varför?
Han väntar sig nog inget svar från en reporter utan hoppas att hans framtida forskarliv ska föra honom närmare gåtans lösning. Det är ingen tvekan om att Felix tänker fortsätta ägna sig åt fysik.
Det har varit en livslång passion. Redan som femåring visade han ett påfallande intresse för matematik.
– Det var nog helt spontant. Jag vet inte varifrån det kom för det var inte så att mamma och pappa drev på mig. Men om vi satt på en restaurang och väntade på maten kunde mamma ha med någon lärobok i matte som jag satt med. Det var ingen idé att ge mig vanliga pysselböcker, att sitta och färglägga var aldrig min grej.
Några år senare fick han en experimentlåda i present där man kunde utforska saker som magnetism och ytspänning. Men Felix nöjde sig inte med att uppleva hur till exempel två magneter stötte bort varandra om man höll dem på ett visst sätt. Han ville veta varför de gjorde det.
– Jag slog upp i Nationalencyklopedin och sökte på internet. Och på det sättet började jag intressera mig på atomer och molekyler.
När Felix var tio år såg han en filmad dokumentär om partikelfysikens strängteori. Filmen var inspelad på ett VHS-band och han kunde därför pausa den och skriva av ekvationerna som visades på skärmen. Dessa tejpade han sedan upp på väggen i sitt sovrum.
Kunde du ändå leka som andra barn när du var liten?– Ja, visst har jag sprungit runt i skogen med pinnar som varit lasersvärd. Men lite lillgammal var jag nog alltid.
När han började skolan var det inte mycket inom matematiken som var nytt för honom. I årskurs sju började han med gymnasiets matte, och under ettan i gymnasiet fick han möjlighet att läsa ämnet på universitetsnivå.
Ofta är ju människor bra på antingen matematik eller konstnärliga ämnen, men i Felix fall gäller inte det. Under hela sin uppväxt spelade han piano och har numera Chopin som sin favorit. Ett tag var han till och med ackompanjatör till Östgöta balettakademi.
Och så höll han på en hel del med fäktning också.
– Det är kanske lite ovanligt med så olika grejer. Men till slut fick jag välja vad jag skulle prioritera. Jag vill alltid prestera bra i det jag gör och då valde jag bort fäktningen.
Är du lite hård mot dig själv?– Extremt. Jag har bara två växlar, hundra procent eller noll. Och jag gör bara sånt jag vet att jag är bra på eller kan bli bra på. Jag är min hårdaste kritiker, det tror jag.
Just nu blickar Felix framåt och söker doktorandtjänster inom partikelfysik. Helst vill han arbeta utomlands, gärna någonstans i Europa som Tyskland eller Schweiz.
Drivkraften är nu som då att förstå hur allt hänger ihop. Eller som han sa i sitt tacktal under stipendieceremonin i Stockholm:
”Det räcker att titta upp på stjärnorna för att man ska undra var allt kommer ifrån. Det jag försöker göra är att förstå universum på dess mest fundamentala nivå.”