Hans Lundgren är musiker – ett brett yrke som innefattar att agera dirigent, skribent, tonsättare, lärare, arrangör, notskrivare och föreläsare. I första hand ser han sig dock som dirigent. Hans föddes i Stockholm, men flyttade som nioåring till Lund där han växte upp.
– Min morfar var präst och min farfar var kyrkomusiker. Min far sjöng i Orphei drängar i Uppsala och det var i studentstaden som han träffade min mamma. Vi sjöng mycket hemma. Man kan säga att jag har fått musiken både genom modersmjölken och genom mitt fadersarv. Det blev mycket manskvartetter tillsammans med mina två bröder och min far.
Intresset för musik kom inte bara hemifrån. Mycket är tack vare stimulerande och duktiga musiklärare som korsat Hans väg.
– Jag hade turen att få bra musiklärare under högstadie- och gymnasietiden i Lund. Sista året i högstadiet var ett slags musikklassförsök där halva klassen höll på med sång och andra halvan höll på med dans. Min högstadielärare gav mig inspiration och drog även med mig till Lunds domkyrkokör när jag bara var 15 år.
Efter gymnasiet följde en tid av ströjobb och militärtjänst.
– Jag visste inte riktigt vad jag ville, men hela tiden tog jag lektioner i musik och sjöng i en massa körer i Stockholm. Ibland brukar jag säga att för en tid sjöng jag i alla Stockholms körer.
Det var först när Hans var 25 som han sökte in till Kungliga musikhögskolan i Stockholm.
– På den tiden var musiklärarlinjen en bred basutbildning som gav oss lite av varje. Det var få av oss som faktiskt blev musiklärare, utan producenter och sångare. Efter fem års studier började jag i alla fall jobba som musiklärare.
Flyttlasset gick till Östergötland tillsammans med familjen. Hans jobbade som musiklärare i Mjölby, varefter han började frilansa som musiklärare på bland annat Lunnevad och Vadstena folkhögskola.
1978 fick Hans förfrågan om att dirigera kören Lihkören.
– Vi var nere vid Göta Kanal i Motala i början av maj, och där stod en liten manskör på kajen och sjöng. Det visade sig vara Lihkören. En av sångarna kände mig från en dirigentkurs som han gått, vilket ledde till att jag så småningom fick ett erbjudande om att vara gästdirigent.
Efter att ha varit gästdirigent blev Hans Lihkörnens – sedermera Linköpings studentsångare – ordinarie dirigent i 35 år.
I och med att ensemblen var bildad av entusiastiska studenter vid Linköpings högskola, fick Hans på ett naturligt sätt in en fot på universitetet. Det ledde till att universitetet anställde honom 1986 som director musices.
Hans dirigerade Lihkören och utvecklade ensemblen som kom att bli en självklarhet för Linköpingsborna. Samtidigt fanns det ett starkt behov av en kvinnokör, vilket var startskottet för uppstarten av akademiska damkören Linnea.
– Vi märkte att det fanns väldigt många tjejer som ville sjunga i kör, men inte fick plats i någon. Så i ren manschauvinistisk anda bestämde Lihkören för att ge sig själva en systerkör i 25-årspresent 1997.
– Vi tog manskörens stadgar, strök namnet och ersatte det med Linnea – det fungerade inte alls. Jag var inte beredd på att det skulle vara så olika att leda en manskör och en damkör. Med tanke på att jag kommer från en familj med fyra män och har fyra söner brukar jag säga att jag inte vet någonting om hur kvinnor är. Ännu mindre hur kvinnliga kollektiv fungerar.
Under sin tid som dirigent för kören Linnea fick Hans nya kunskaper om ledarskap och hur olika män och kvinnor fungerar i grupp, något som har fått honom att bli mycket intresserad av genusfrågor.
– I dag både skriver och föreläser jag om skillnaden mellan män och kvinnor i kollektiv.
Hans betonar att hans reflektioner är enkla och anser dem inte riktigt opportuna då han inte har någon utbildning i beteendevetenskap eller liknande.
– Men jag har observerat att män har lättare att inordna sig i ett hierarkiskt ledarskap och lättare accepterar en ordning med valda representanter. Kvinnor har svårare för att låta en styrelse bestämma, utan vill föra en diskussion i hela kollektivet för att uppnå konsensus – absolut inte en sämre metod, men något mer tidskrävande.
Under sina år som dirigent har Hans mottagit ett flertal utmärkelser. Bland dessa finns till exempel Årets körledare för 2003, Akademiska Sångföreningens guldmärke 2013, Linköping universitets förtjänstmedalj i guld 2015 och så sent som i år – Hagdahlspriset. Han har även erhållit Conductor’s Award vid The Third British International Male Voice Choral Festival 2007, en tävling där han i år var ordförande i juryn.
– Att tävla i musik har aldrig varit riktigt fint, men det är väldigt utvecklande för ensemblen och välgörande för arbetsmoralen. Hur det än går under själva framträdandet är vägen dit väl värd arbetstid.
För tre år sedan gick Hans i pension och lämnade vidare dirigentpinnen för studentkörerna. Han har dock fortfarande med ett finger i partituret, stöttar, bollar idéer och samverkar regelbundet med nuvarande dirigenter och körmedlemmar.
I dag leder han Linköpings damkör, men på grund av försämrad syn ska han sluta nästa år. I stället ska han ägna tid åt att komponera mer egen musik vid pianot – och i köket. Hans är nämligen en riktig fena på att komponera recept.
– Min födelsedag kommer att firas med en helvegetarisk middag för familjen med bland annat auberginebiffar och hemmagjord tomatpesto.