– Kanalerna tycker jag väldigt mycket om, och skogarna, de nya våtmarkerna i Vidingsjöområdet är fantastiska, Trädgårdsföreningen, området kring slottet och kyrkan ska vi vara stolta över, för att inte nämna alla fina cykelvägar ...
Att fråga Eva Lindgren om hennes eget smultronställe i Linköping visar sig vara en nästintill omöjlig uppgift. Det finns helt enkelt för många. Men så är hon också expert på området. För det hon inte vet om Linköping med omnejd är inte heller värt att veta.
I 18 år har hon jobbat som auktoriserad guide – var av nio år som ordförande i Linköpings guideklubb.
Att tala inför stora grupper har aldrig varit något problem för Eva. Hon är utbildad vid GIH (Gymnastik och idrottshögskolan) i Stockholm och i hennes cv återfinns titeln som gymnastikdirektör tillsammans med styrelseuppdrag inom olika föreningar.
Men högst upp på listan kommer förstås arbetet som idrottslärare på Berga skola. I nästan 40 år har Eva inspirerat och motiverat sina elever att röra på sig, och även andra lärare under sin tid som gymnastikkonsulent inom skolförvaltningen. Hon undervisade dessutom i tyska och spanska innan hon gick i pension – något hon haft stor användning för under sina år som guide.
Vad var det som lockade dig att bli just guide?
– Jag ville komma ut i världen. Jag började på Vingresor och var först reseledare och motionsvärd på Kanarieöarna och Mallorca. Jag har alltid haft ett stort friluftsintresse och under åtta somrar ledde jag fjällvandringar från Storlien.
Eva har kombinerat sina sommarjobb med arbetet som idrottslärare.
2002 såg hon en annons om att Linköpings guideklubb skulle hålla en guidekurs. Tajmingen var inte den bästa. Hon jobbade heltid, pluggade spanska på fritiden och hade dessutom dottern Emma där hemma.
– Men jag tänkte att det var nu eller aldrig. Jag visste att de här utbildningarna återkommer bara med 4–5-års mellanrum, så jag hoppade på.
Ett beslut hon aldrig ångrat.
Sedan 2012 är hon klubbens ordförande och hon trivs i rollen som spindeln i nätet. Det finns alltid saker att göra. Allt från det digra arbetet att sätta ihop guideklubbens årsprogram – med alla 22 ansvariga guider inklusive backuper jämnt fördelade – till att lösa akuta problem som kvällen innan när koden till jourtelefonen plötsligt slutade att fungera.
– Det är ett ständigt pussel och det händer alltid något för en ordförande att ta tag i. Men jag kunde utan problem återställa koden till slut.
Linköpings guideklubb är en ideell förening och alla guider är anlitade som egna företagare. Från och med i dag ansluter också ytterligare fem nya guider. Till uppdragsgivarna hör bland annat Visit Linköping, Linköpings kultur och fritid och Linköpings domkyrkopastorat. Innan pandemin – som slagit hårt mot verksamheten – var det också vanligt att guideklubben anlitades till stora konferenser. Men Eva tror att de stora arrangemangens tid är förbi.
– Ja, jag tror tyvärr det. Tiderna har förändrats. Det är bara att titta på hur mycket i samhället som sker digitalt nu.
Vad är det bästa med att vara guide?
– Det är roligt att möta människor och få förmedla det man vet. Det är också roligt att gå in i olika roller – att spela drama.
Dramaguidningarna, som har fått en större plats i programmet sedan omkring 2005, är ett populärt inslag i stadsbilden. Både bland publiken och bland guiderna själva.
– Nästan alla vill vara med i dramavandringarna. Det gör också att vi känner varandra väldigt väl i den här klubben. I många andra delar av landet blir guiderna kopplade till enskilda platser eller uppdrag. Men vi jobbar på ett annat sätt.
Eva berättar att det tar extra lång tid att förbereda sig inför dramaguidningarna. Det är viktigt att kläderna är tidsenliga och det gäller att inte glömma några detaljer.
– Skor är väldigt viktigt. Det går inte att komma i vanliga gympaskor när vi spelar medeltida roller. Då får man hitta något som passar eller som inte syns under kläderna.
En av hennes favoritkaraktärer är Christina Banér – en av änkorna i Linköpings blodbad. Men då antalet guider i dramavandringarna är begränsat, spelar alla flera roller med snabba klädbyten till följd.
– Här borta har jag spelat tre olika karaktärer ...
Eva pekar mot strandkanten vid Stångån.
– Jag har börjat som simlärare, bytt om till fru Eklund som var hustru till han som hade färjan över Stångån, bytt om på nytt till en randig baddräkt och badat lite längre bort. Jag gjorde mina byten i några buskar vid Ladugårdskällan.
Och hur var det att hoppa ner i Stångån?
– Det gick bra. Det finns några ställen där man kan gå i.
Ett annat minnesvärt ögonblick var när hon för exakt två år sedan skulle guida en grupp amerikaner som skulle söka sina svenska rötter. Amerikanerna hade släktingar som emigrerat från hela Östergötland. När Eva fick uppdraget tillbringade hon ett halvår med att leta upp adresser och hitta kontakter.
– Jag åkte minst två varv runt Sommen, längs små vägar på slätten och ner till Gränna ett par gånger. Det var väldigt intressant, men det går aldrig att räkna arbetstimmar på sådant uppdrag.
Vad blev reaktionerna?
– Jag fick en enorm respons. Amerikanerna sa att de aldrig hade förväntat sig att få veta så mycket. Så det kändes väldigt roligt. Jag visste mer om deras släkt än de själva till slut.
I dag är det dags för Eva att hålla i en guidning som hon tidigare spelat in digitalt – "Linköping från Majledsberget". Och trots att det var många år sedan hon utbildade sig till guide tycker hon fortfarande att det är lika roligt.
Vad utmärker en bra guide?
– En bra guide ska förmedla sin historia anpassad efter målgruppen. Det man berättar ska väcka och behålla intresset hos deltagarna. Det är viktigt att guiden har lagom gånghastighet, placerar gruppen i rätt förhållande till vind, sol, trafik och annat bullar. Man måste också ta hänsyn till eventuella funktionshinder, och framför allt – att man hörs och talar tydligt.
Och hur tränar man upp rösten för det?
– Jag har ju arbetat i gymnastiksal i 40 år. Så det är inga problem för min del. (skratt)