Arbetet med utsatta kvinnor i Hongkong hjälpte Gracia Vergara att inte ta något i livet för givet.
– Det känns egentligen som att jag alltid har velat jobba som sjuksköterska. Och efter avslutade studier i mänskliga rättigheter och flera års jobb hade jag någonstans kvar den drömmen, berättar Gracia Vergara.
Att Gracia hade bestämt sig för studier i mänskliga rättigheter var mycket tack vare hennes moster som jobbade på El Salvadors ambassad i USA och som övertygade henne. Så efter att Gracia tog studenten på Folkungaskolan i Linköping gick flyttlasset till Malmö. Och ja, hon gillade sin utbildning och såg fram emot arbetet.
Direkt efter studierna hamnade hon, via ett Sida-projekt, i Hongkong, där hon skulle stödja utsatta kvinnor som kom som arbetskraft från Filippinerna.
– Då upptäckte jag en helt annan värld. Fattiga kvinnor jobbade som hembiträde hos rika familjer där de också bodde. De jobbade sex dagar i veckan, tolv timmar om dagen, ibland ännu längre. Vissa kvinnor fick sova på balkonger – Hong Kong är överbefolkat och de flesta bor i höghus. Det handlade ofta om kvinnor som var tvungna att lämna sina barn och män i Filippinerna för att jobba i Hongkong och kunna försörja familjen, säger hon.
Garcia berättar att många av kvinnorna trodde att de aldrig fick lämna sin värdfamilj oavsett hur illa den uppförde sig. Och många hade ingen möjlighet att lämna landet även om de visste sina rättigheter. Om de protesterade och ville ha bättre villkor kunde de bli utkastade utan att få betalt.
– Ibland hamnade kvinnorna på gatan utan pengar, boende eller någon säkerhet alls. Vi hade två akutboende där kvinnorna kunde övernatta. Vi informerade kvinnorna om deras rättigheter och hjälpte så gott vi kunde. Ibland grät jag på nätterna för att jag inte kunde göra mer.
Ska man verkligen börja studera på nytt när man är över 30 år, undrade Gracia Vergara när hon kom till Linköping efter att ha jobbat inom mänskliga rättigheter i Wales. Ja, blev svaret.
På söndagar när kvinnorna var lediga samlades de utanför postkontoret nära Sidas kontor. De skickade paket och pengar till sina familjer och hade tid för att umgås med varandra. Söndagarna gillade Gracia trots att hon då jobbade som mest – kvinnorna som behövde hjälp kunde bara besöka henne på sin lediga dag.
– Det arbetet hjälpte mig att inte ta något i livet för givet. Jag var sex månader när min mamma flydde med mig från El Salvador i samband med inbördeskrig. Men jag är uppvuxen i Linköping där jag levde ett vanligt liv i fred och aldrig hade några problem. I Hongkong existerade naturligtvis också en annan värld där man inom medelklassen levde trevligt och tryggt, men de filippinska kvinnorna hade ingen kontakt med den. Åtminstone inte de som behövde vår hjälp.
Efter Hongkong blev det ett annat uppdrag för Gracia, ett EU-projekt i Wales. Där skulle hon undersöka varför barn och ungdomar inte kommer till skolan och vad som skulle kunna få dem till det.
– Problemen var alltid så mycket djupare än de verkade från början. Även om barnen ibland saknade busskort handlade det aldrig enbart om busskortet.
Sedan kom Brexit och Gracia flyttade hem till mamma i Linköping. Hon hade också fått nog av Malmö och det var inte heller det lättaste att hitta jobb inom mänskliga rättigheter. Då väcktes den gamla drömmen till liv.
– Jag funderade på om jag verkligen skulle börja studera på nytt. Nu. Och svaret blev, ja. Det ska jag. Jag vill kunna hjälpa människor och jag vill kunna se resultat av mitt arbete. När man jobbar med mänskliga rättigheter går allt så sakta.
Nu läser Garcia tredje terminen på sjuksköterskeutbildningen.