– Jisses, det har blivit många flygtimmar, men det har varit kul, säger Jan Rosmark där han sitter i solgasset i Linköping.
Jan har gjort en genomgång av sina pass. Där finns hans resor registrerade och vi skulle kunna fortsätta listan med Kina, Elfenbenskusten, Japan, Papa Nya Guinea ...
– Flyg och flygplan har varit mitt liv, säger Jan och ser stolt ut.
Uppvuxen i södra Stockholm (Hammarbyhöjden) flyttade han som 15-åring till Kungliga Flygförvaltningens Verkstadsskola Västerås (FFV) för att bli flygmekaniker.
– Jag hade läst Biggles-böckerna och pappa och jag byggde modellflygplan. Pappa uppmuntrade mig att flytta till skolan trots att jag var så ung.
Efter två års utbildning i Västerås blev det Malmen. Där bodde Jan på FFV:s elevhem och att äta korv på kvällarna vid korvståndet vid Kärna kors blev en vana. En snöboll gjorde att Jan fick syn på en snygg flicka, Gunilla, 14 år.
– Jag kunde inte få henne ur mina tankar, men det dröjde tills vårt andra möte – en midsommarfest vid Bergs slussar. Då kunde inte ens myggorna besvära oss när vi gick ut på segelbryggan.
Även om Jan var tidigt ute med kärleken så dröjde det till 1961 innan han gifte sig med Gunilla. Då jobbade Jan på Saab och provade ut Draken-plan. Samtidigt gick han på Tekniska aftonskolan för att bli ingenjör och snart kom barnen: Kjell, Anders och Sverre.
– Tänk att man orkade med jobb, studier och att vara småbarnsförälder ...
I början av 1970-talet blev Jan ”värvad” åter till Malmen. Han var med när ett underhållscenter för apparater/komponenter skapades för civilt flyg baserat på ett avtal med Linjeflyg och deras Fokker F28, men ”guldåren” började när FFV slöt ett underhållsavtal med Linjeflyg i början av 1980-talet. Ett nytt bolag, AvioComp, såg dagens ljus, men det fanns en del problem att lösa.
– Vi hade ett år på oss att sätta organisationen, rekrytera mekaniker, skaffa reservdelar och bygga upp verkstäder.
AvioComp måste ha skött sitt serviceuppdrag på flygplanen väl. Snart utökades kundstocken till flygplanstillverkaren Fokker och fler skulle komma. Det var då Jan började flyga runt i världen som marknadschef.
Språkproblem?– Vi talade alla engelska i AvioComp, men ibland hjälpte inte det. I Indonesien förklarade jag ibland med kroppsspråket hur en viss apparat skulle servas.
Och nu börjar historierna komma från Accra i Ghana (där Jan fick nytta av sin militära attityd), från Djakarta i Indonesien (där Jan var på ett möte på fjärde våningen i ett höghus när en jordbävning drabbade huvudstaden) eller när han försökte hyra en bil för att besöka en nationalpark i Elfenbenskusten – en nationalpark där rövare och desertörer höll till.
Flyg och flygplan har varit Jans liv och för att testa honom får han två frågor i slutet av intervjun.
Sämsta flygplatsen?– Troligtvis Libreville i Gabon. Den enda räddningsutrustning som jag såg var en jeep med en brandsläckare.
Bästa flygplatsen?– Singapore. Rent och säkert.