Någonstans längs Ströget hittade han sin ton. Klarinettisten som växte upp i kölvattnet av 70-talets proggrörelse. I varje gathörn stod en trubadur som sjöng Bob Dylan och Dan tog sin chans. Han ville spela och med sitt träblåsinstrument blev han ett populärt inslag i gatubilden.
– Jag har spelat ihop till en flygbiljett hem från Stockholm, jag har spelat ihop pengar för att ha något att äta i Danmark och jag har träffat många kufiska människor på Köpenhamns gator. Det var en fantastisk tid, ett stort äventyr.
Kan du sakna det enkla i att musicera?
– Ja, lite. Men allting har sin tid. Jag är 60 år nu, det är skillnad mot när man är 20. Men jag minns det som en bra lärdom.
Dan föddes och växte upp i Halmstad med mamma Anita och pappa Leif. Han säger sig inte komma från någon musikalisk familj, snarare konstnärlig. Pappa Leif Karlborg – som senare skulle bli känd för att ha startat Svenska Livräddningssällskapet i Tylösand – gick på konstfack innan han blev lärare och förde den konstnärliga ådran vidare till sin son.
– För mig var målandet och musiken samma grej. Det slog an samma sträng. Jag målade jättemycket som barn till jag började spela. Sedan tog musiken över. Nu för tiden målar jag mest när jag är ledig. Lite akvarell, men framför allt med pastellkritor. Olja tycker jag är för pretentiöst.
Han ler där han sitter i sensommarsolen med klarinetten och instrumentväskan på en betryggande, armlängds avstånd. I bakgrunden tornar skylten till Konsert & Kongress upp – hans arbetsplats och fasta punkt de senaste 28 åren. Efter ett års tjänstledighet har han nu valt att säga upp sig.
– Jag har alltid tänkt att jag skulle vilja driva mina egna projekt lite mer. Varje gång något annat dyker upp är första tanken "hoppas att det inte krockar med jobbet". Det skapar en oro i magen. Jag vill komma ifrån det och ha min egen almanacka – känna friheten.
Men det har inte varit något lätt beslut.
– Jag har trivts jättebra på Östgötamusiken. Jag har fått stort utrymme i mitt jobb och det är jag väldigt tacksam för. Jag har kunnat vara med och bestämma repertoar, diskutera profilfrågor och spela häftiga grejer. 28 år är en lång period i ett liv ...
– För som jag sa till mina kollegor, det här hade jag inte gjort för 15 år sedan. Men jag har så många idéer och projekt framför mig som jag vill förverkliga. Och det är ju inte hur lång tid som helst kvar till att jag ska gå i pension.
Han skrattar.
– Så skulle allt gå åt pepparn finns det backup.
Musiken har alltid varit en livsnerv för Dan. Skivspelaren gick varm i barndomshemmet och under gymnasietiden fick han en musikalisk uppenbarelse. Han insåg att de lektioner han tagit – först på blockflöjt, sedan klarinett – faktiskt var samma sak som det han lyssnade på där hemma. Uttrycket fanns där och han var fast.
Var du en talang redan från början?
– Nej, det skulle jag inte säga. Men jag var flitig. Jag har alltid varit flitig på grejer jag tar mig an. Jag var till exempel extremt flitig när jag började simma också. Det har jag efter pappa.
Är du sådan som går in i allt till 100 procent?
– Ja, jag är nog vad man kallar en specialist, inte en generalist. Det är därför jag har fått det yrke jag har. Men jag tror att man ska akta sig för att säga vem som är begåvad. När man tittar på bakgrunden hos de ungdomar man anser vara "begåvade" kan man se att de har fått möjlighet att hålla på väldigt mycket också.
– Jag hörde en intervju med Armand Duplantis pappa. Han sa att trots att Armand är så ung, har han förmodligen hoppat många, många fler stavhopp än sina äldre konkurrenter. Så vad är egentligen begåvning? Det gäller att hålla på.
Finns det en risk att avfärda barn och ungdomar för tidigt?
– Absolut, utan tvekan. Jag tror att man ska vara jätteförsiktig med det. När det gäller barn måste det vara roligt. Allt behöver inte vara lattjolajban, men det måste vara intressant och spännande. Om en elev går och spelar klarinett efter skolan måste man som lärare få eleven att tycka att det är lite fränt. Jaha, kan man spela så?
– Jag stötte på musiker när jag var ung som fick mig att tänka ”wow, det ska jag prova”. Där måste man hamna, det är nyckeln. Sedan kan inte alla spela klarinett. Men man måste ha den ansatsen och man måste få chansen om man vill.
Efter gymnasiet gjorde Dan sin militärtjänst i den allra första upplagan av Arméns musikpluton. Han jobbade ett år som musiklärare innan han kom in på musiklinjen på Sundsgårdens folkhögskola. Därefter läste han fyra år vid Malmö musikhögskola och fick med sig en Master of Fine Arts in Music i cv:t.
Efter några längre vikariat på Musik i Väst, Gotland och i Växjö, fick Dan fast anställning 1993 vid Östgötamusiken. Dels som soloklarinettist och konsertmästare i Östgöta Blåsarsymfoniker, dels som klarinettist i Crusellkvintetten.
Vad skulle du säga är den största skillnaden på Östgötamusiken då och nu?
– Det som har utvecklats mest under mina år är de interna produktionerna. När vi ska ut och spela på skolor eller äldreboenden är det mycket mer genomarbetat. Vi sätter in musiken i sitt sammanhang och har gedigna presentationer. Det kanske till och med finns teaterinslag. Vi tänker på rekvisita, kulisser, vad vi har för kläder – helheten. Det har utvecklats jättemycket.
– När jag började hade vi precis kommit ur en ekonomisk kris. Året innan hade de fått säga upp flera musiker. När jag kom hit hade vi så pass få i publiken att jag ifrågasatte varför vi skulle vara inne i konsertsalen som tog 1 200 personer. Fem år senare hade vi utsålda abonnemang. Så där kom jag på skam. Men kanske bidrog jag till att ha en mer homogen scen, att publiken skulle få veta vad de gick på. Köper man ett abonnemang vill man inte ha för många överraskningar.
Vid sidan av ett långt och framgångsrikt arbete i Östgötamusiken – där han bland annat varit grammisnominerad för "Bästa klassiska cd" – har Dan undervisat i klarinett och kammarmusik på Lunnevads folkhögskola en dag i veckan. Ett arbete som ger honom lika mycket tillbaka och som han kommer att fortsätta med.
Ett annat sidoprojekt är Duo Dialog som han har tillsammans med gitarristen Magnus Grönlund. Sveriges ledande ensemble när det gäller musik för klarinett och gitarr. De har blivit hyllade för cd:n "Winterreise" där de har bearbetat pianostämman i Schuberts originalmanuskript till klarinett och gitarr.
Vad har samarbetet med Magnus Grönlund gett dig?
– Det är precis som det jag uppskattar mest med kammarmusiken, det här väldigt tajta samspelet – det är det roligaste som finns. Till skillnad från när vi jobbar med en pianist behöver det inte finns något annat där när jag och Magnus ger konserter runt om i landet. I somras spelade vi i ett litet lappkapell uppe i Jämtland. Det fick inte plats mer än två eller kanske tre musiker. Det var helt fantastiskt.
Och vad skulle du säga att publiken betyder?
– Allt. Om det inte hade funnits någon publik ... Jag har gjort många digitala konserter under coronan och det är jättekonstigt, verkligen jättekonstigt. Om man framför något för första gången vet man inte vad det är för slags spelning innan man möter publiken, då blir det väldigt tydligt. Det är ett samspel, som modellera. Publiken ger en bekräftelse på vad jag håller på med, att man inte bara producerar toner.
– I förra veckan spelade jag på ett äldreboende och då var det en gammal tant som utbrast: "Det här var det bästa vi har haft, du måste komma tillbaka". Det var så roligt. Jag sa att jag inte vet om det finns pengar till det. Då svarade hon, supercharmigt: "Vi kan gå med plakat".
Kan det värma lika mycket som en fantastisk recension i DN?
– Absolut. Sedan kanske jag har mer användning av en fantastisk recension i DN, det är lite svårare att hänvisa till tanten på hemmet. Men personligen, helt uppriktigt, ja. Jag var glad hela kvällen efteråt.
Det finns även ett liv utanför musiken. Dan bor i Kaga utanför Linköping. Han har tre barn sedan ett tidigare äktenskap: Matilda, 29, Elisabet, 26, och Jonatan, 19. Sedan 2017 är han gift med Therese Hammarberg, även hon anställd vid Östgötamusiken som trombonist.
Finns det någon motsättning i det?
– Nej, det finns det egentligen inte ...
Han skrattar till och fortsätter:
– Man brukar skoja om motsättningar mellan brassmusiker och träblåsmusiker, men det är nog mer trumpetare.
Det kanske i stället är en förutsättning att leva med någon som förstår ens arbete?
– Ja, det är väldigt viktigt. Det går inte att ta ledigt fyra veckor från klarinetten, då är det svårt att göra konserter efteråt. Såna där grejer måste man förstå och det gör Therese.
Han plockar upp den svarta instrumentväskan från parkbänken. Det har blivit dags att gå vidare till nästa möte.
Vad får du för känsla i kroppen när du håller i klarinetten?
– Det är svårt att beskriva. Det är bara så vansinnigt roligt att spela. Jag är faktiskt förvånad att det inte har mattats av med åren.
Ingenting?
– Nej, inte ett dugg. Jag tycker att det är lika roligt att spela och jag tycker att det är lika roligt att öva. Det kanske kommer en dag då jag är färdig med det här. Men den stunden är inte här än.
– Jag säger som Putte Wickman: "Varför sluta när man fortfarande är ung?". Han var 80 när han sa det, så ...