– Jag ville göra någonting som medmänniska när jag blev pensionär. Och det får man verkligen göra här, säger Laura Wivesson.
– Ja, inte en enda gång har jag åkt hem härifrån utan att känna att jag gjort nytta, säger Annika Nyström.
Den här dagen har de förmiddagspasset tillsammans vid ingång 34 på US. Klockan åtta på morgonen var de på plats för att under fyra timmar hjälpa, vägleda och stötta sjukhusbesökare som kanske har svårt att hitta vägen, behöver hjälp att beställa färdtjänst eller vill bara prata en stund.
Deras röda tröjor och den stora skylten bakom bordet i entrén signalerar att de kommer från Röda Korset. Alldeles intill ligger husets reception, men rollerna är uppdelade. Receptionen hanterar vårdärenden medan rödakorsvärdarna kan hjälpa till med det som inte är ren sjukhusvård.
Ordet ”kan” är viktigt. Alla efterfrågar inte deras hjälp.
– Vi har varit med så länge att vi ofta kan se på någon som kommer in om den personen vill ha vår hjälp eller inte, säger Laura. Vi vill inte att någon ska känna sig påhoppad, så man måste kunna läsa av situationen lite.
På US finns numera Röda Korsets värdar på tre ställen. I södra entrén, på akutmottagningen och här vid ingång 34 som bland annat inrymmer den onkologiska kliniken.
Omkring 120 personer turas om att ideellt bemanna de olika passen och det är Röda Korsets Göran De Geer som håller i allt.
– Det var sjukhuset som en gång undrade om vi ville hjälpa till med det här och vi körde igång för ungefär tolv år sedan, säger han och fortsätter:
– Det är lite olika behov på de olika avdelningarna. I södra entrén handlar det mycket om att visa vägen och följa med besökare till avdelningar. Vid ingång 34 blir man mera en samtalspartner, många besökare där är ju cancerpatienter och deras anhöriga.
Nästan alla Röda korsets värdar är kvinnor. Vad det beror på? Ja, säg det.
– Vi är ju lite äldre, vi som håller på med det här. Och då är kvinnor ofta lite piggare än män. Sedan är vi väl mera omhändertagande också, säger Annika.
Det tror Laura också.
– Vi är nog mera omvårdande och sociala. Vi har varit mammor och tagit hand om barn. Ja, nu är det ju mera jämställt så det där kanske kommer att ändra sig, säger Laura.
Hon brukar ha arbetspass både här och i södra entrén och betonar skillnaden mellan de olika platserna:
– Här passerar många som har behov av att prata med någon. Särskilt äldre är ju ofta ensamma. De kanske har fått ett tungt besked och vill gärna prata en stund.
Då gäller det att lyssna mera än att fråga. Personen får själv välja vad hen vill prata om och hur personligt det ska vara. Rödakorsvärdarna iakttar tystnadsplikt och får inte föra något vidare.
En del möten sitter kvar länge efteråt. Vissa glömmer man aldrig. Andra möten är mera okomplicerade. Som när en besökare kommer fram och frågar var ingång 24 är. Laura går åt sidan med honom och förklarar hur han ska gå.
Det var längtan efter att få hjälpa till som fick dem båda att söka sig till det här som pensionärer.
– Det låg mig varmt om hjärtat att ta hand om medmänniskor, säger Annika som varit läkarsekreterare i 40 år.
Laura kommer tillbaka och hakar på:
– I min ungdom var jag sekreterare på planeringsavdelningen på regionsjukhuset som det hette då. Sedan gick jag en handelsutbildning och det blev aldrig aktuellt att arbeta i vården. Men jag tar igen det nu.
De känner varandra även privat. De bor grannar i Bergs slussar och den här dagen tog de bussen in till Linköping tillsammans. Annika är 71 år och Laura 76 och de räknar med att fortsätta vara rödakorsvärdar länge än.
Hur ska man då vara som person för att passa för den uppgiften?Ett intresse för andra människor är viktigt, poängterar de. Lite ödmjuk ska man nog också vara. Och det är viktigt att man kan ta det försiktigt och inte bara klampa på.
Annika:
– Man måste också vara medveten om att detta är ett ideellt arbete som man inte tjänar en krona på. När jag berättar om det här för bekanta kan reaktionen ibland bli: ”Va, får ni inte betalt?”. Nej, det får vi inte. Vi gör det för att vi vill hjälpa till. Alla mår bra av att göra något för andra.
Innan intervjun är slut kommer Ulrika Liljegren fram och pratar en stund med Laura och Annika. Hon är undersköterska på strålbehandlingen och känner rödakorsvärdarna väl. Och hon passar på att skicka med en hälsning till artikeln:
– De är guld värda!