Ulf tror att han hade en kortare chockfas än många andra föräldrar som förlorar ett barn. "Som onkolog hade jag ju följt med en del barn som dött. Jag inbillade mig nog att jag visste ungefär hur det kändes innan det hände mig. Då förstod jag att jag inte hade någon aning. Det var ljusår ifrån. Det är nog tur att det inte går att förstå, för det är ju inget man ska behöva uppleva."
– När jag fick beskedet var jag hemma hos min son, som blivit pappa åt sitt andra barn fem dagar tidigare. Jag minns att jag skulle gå upp för deras trappa, men jag klarade det knappt. Jag tänkte att "ska jag mitt i allt detta gå upp och berätta för honom att hans syster har dött?".
Det är Ulf Samuelsson, ordförande i VSFB (Vi som förlorat barn), som pratar. Han sitter hemma i radhuset i Linköping och berättar om sorgen och saknaden efter sin dotter.
– Jag tror att alla människor som förlorar ett barn hamnar i en slags chockfas först. Efter den tycks den fruktansvärda tomheten vara gemensam för alla som jag pratat med. Det är som att man tappar fotfästet, man har ingen riktig referenspunkt att hålla sig till.
Ulf har varit ordförande i VSFB i ett och ett halvt år nu. Innan dess var han samtalsledare i ett antal år och dessförinnan var han enbart medlem i föreningen.
– Att sitta och lyssna på andra är på något sätt läkande. Alla upplevelser är olika, men jag tror att alla bär på samma tomhet, samma saknad.
När det kommer till VSFB är alla välkomna, oavsett hur ens barn dött.
– Man får vara 95 år och bli medlem. Det enda inträdeskravet, som ingen egentligen vill ha, är att man ska ha förlorat ett barn. Det är betydelselöst hur gammalt barnet var.
Ulf är ordförande i VSFB (Vi som förlorat barn) sedan ungefär ett och ett halvt år tillbaka. Medlem i föreningen hade han dock varit i flera år innan dess.
Ellinor, Ulfs dotter, fick aldrig lov att bli äldre än 24. Hon blev påkörd av en lastbil i Göteborg en kväll för åtta år sedan.
– Jag var som sagt hos min son, i Trollhättan, när jag fick telefonsamtalet. Då var klockan halv ett på natten. Jag tänkte att det var en busringning så jag svarade inte, men efter en stund ringde samma nummer igen. Då insåg jag att det var ett samtal som skulle vara jobbigt.
Det hade han rätt i.
– Det blev som ett liv före samtalet och ett annat liv efter det, bekräftar Ulf.
Det var nämligen polisen som ringde, med det ofattbara beskedet att Ellinor gått bort.
– Det tar väldigt mycket energi att förlora ett barn. Första tiden kände jag mig dum i huvudet. Jag var så upptagen av att hålla mig på benen att jag inte riktigt hängde med.
Ellinor gick bort när hon var 24 år gammal, efter att ha blivit påkörd av en lastbil. Hon var glad i livet och lämnade ett stort tomrum efter sig, beskriver hennes pappa Ulf.
Men i dag är Ulf tacksam för den tid som han fick tillsammans med Ellinor.
– Jag är glad att jag fick ha henne i mitt liv under 24 år. Jag har ju kvar alla minnen från de åren.
Ellinor var en "önskedotter", berättar han vidare, med ett leende.
– Hon skötte sig bra och hade många vänner. Det var mycket som försvann med henne. Hon var väldigt glad i livet.
Sorgeprocessen och saknaden efter dottern är nu livslång.
– Man ska inte förlora ett barn. På något sätt är det fel ordning. Man förlorar ju någon som egentligen skulle följt med en tills man själv dör.
En svår fråga att få när man förlorat ett barn är hur många barn man har, tycker Ulf. "Ska man säga att man har två eller att man har tre, varav ett har dött? Det är en svår fråga att svara på, för vad blir reaktionen om man säger att man förlorat ett barn? Det är knepigt", säger han.
Men på något sätt tvingar livet en tillbaka, tror Ulf. I dag kan han till och med skratta och njuta av sitt liv, trots att hans dotter inte fick fortsätta njuta av sitt.
– När jag tänker på Ellinor i dag så känner jag en saknad, men den är inte lika förlamande som den var under de första åren. Efter hand lär man sig ändå att skratta och njuta av livet igen. Men jag minns när jag skrattade första gången, jag trodde inte jag var klok. Hur kunde jag skratta när min dotter dött? Jag skämdes.
Han fastslår:
– Livet har en förmåga att lyfta upp en igen. Det kan bli bra igen, men inte som förut. Och jag vet att Ellinor inte hade velat att jag skulle sitta och vara ledsen hela tiden.