Samah Bahlo föddes i Libanon 1982 men kom till Sverige som 6-åring. Hon gifte sig när hon var 18 och ett år därefter kom första barnet – en flicka. Snart var Samah gravid igen och denna gång blev det en pojke, en liten Hisham. Förlossningen gick som planerat men något var ändå fel.
– Som mamma känner man när något inte stämmer, fast man inte vill. Man intalar sig själv att det kommer att bli bra.
Det tog ända till 1-årskontrollen av lilla Hisham, då han inte kunde sitta ordentligt, som en utredning inleddes. Han blev inskriven på barnrehabiliteringen och först efter en hjärnröntgen kunde man fastställa diagnosen. Hisham hade en CP-skada.
– Det kom som en chock för mig. Tidigare hade jag absolut ingen erfarenhet av funktionshindrade.
Frågorna var många: kommer han att bli frisk? Går det att bota? Kan man göra något? Samah insåg snabbt att deras son aldrig skulle bli frisk från sina funktionsnedsättningar. Men hon fick också lära sig att med hjälp av träning kunde sämre tillstånd förebyggas.
– Vi åkte till Göteborg och ibland hela vägen till Tjeckien eftersom de hade träningsmetoder som fungerade bra.
Det blev mycket resande för familjen, som då bodde i Nyköping. Runt 2008 startade dock ett privat träningsläger i Linköping att utföra samma metod – kognitiv pedagogik – vilket fick familjen att flytta.
– Metoden är ursprungligen från Ungern och går ut på att deltagarna ska utföra stimulerande lekar. Och de vill alltid att han ska testa och klara saker själv. Inte bara ge upp.
Trots Hishams stora problem bestämde sig Samah för att hon ville ha flera barn.
– Det är bra med en stor familj. Vi kan hjälpas åt och jag kommer inte alltid att finnas här. Då kommer hans syskon kunna ha koll och hjälpa honom så att han inte far illa.
Samah tystnar och funderar innan hon lägger till:
– Jag tror också att om jag inte hade skaffat flera barn skulle jag haft en ännu större sorg för sonen.
Nu är de en stor familj, fyra barn, många aktiviteter. Äldsta dottern är evenemangsagent, och den andra flickan spelar fotboll och är reporter för programmet REA. Minstingen som är fyra har precis fått en ny cykel och går på dagis.
Det blir många sömnlösa nätter för Samah eftersom hon måste gå upp flera gånger vissa nätter för att kontrollera att Hisham andas bra, han har nämligen förkylningsastma. Dessutom hade pojken skolios som han opererades för förra året.
– Operationen blev bra, vilket vi är väldigt glada över. De är experter på rygg här i Linköping, så vi behövde inte åka härifrån för att operera någon annanstans vilket kändes skönt.
Naturligtvis blir Samah trött ibland. Och ledsen.
– Ibland klaga folk över småsaker. De förstår inte hur bra de har det. Vi har haft det jättetufft, men vi klagar inte. Jag har aldrig tillåtit mig själv att sjunka till botten eftersom jag tycker om livet. Jag vet att jag alltid kommer att kunna ta mig upp. Varför? För att jag har lärt mig att det kommer i perioder, de varar inte för alltid utan det blir bättre. Det är dessa bättre tider som jag ser fram emot.
Och viss tar sig Samah alltid upp. För första gången har Hisham börjat på kortis. Nu i sommar går han dessutom på fritidsverksamhet. Trots att det bara är några gånger i månaden har Samah börjat märka att det finns tid över – för sig själv.
– Jag har bestämt mig för att bli mer självisk. Det är dags att tänka på sig själv, men… jag vet inte riktigt hur man gör, säger Samah och skrattar.
Samah är utbildad barnskötare och har börjat jobba som vikarie på resursbanken med skolverksamhet.
– Det kommer att bli kul att komma ut från hemmet och göra andra saker. Jag kanske ska börja träna mer, jag gillar att simma. Att gå på arabiska fester är fantastiskt härligt med musik och vattenpipor… Jag brukar faktiskt tillåta mig själv att ibland smita ut.
Samah tittar på sina fyra barn på väggen och blir blank i ögonen.
– När han är på kortis lämnar han faktiskt ett tomrum efter sig. Det är Hisham som har format mig, han har lärt mig så otroligt mycket och lär mig fortfarande. Tålamod. Uppskattning - att uppskatta saker och ting här i livet. Dessutom har han fått mig att bli mer bestämd.
Samah ställer sig upp och tittar på sonens fotografi.
– Jag skulle aldrig kunna leva utan honom.