Lasse Övling: Sätt hoppet till din egen förmåga i stället

Under sommaren har kärleken verkligen varit störst för mig. Vår familj lever i skuggan av min kärestas akuta cancer. Och livet har gett möjlighet att påtagligt uppleva vad som är viktigt. Kärlek och omsorgsfull närvaro har varit så självklart och enkelt.

Min tro har stärkts på att vi människor har fantastiska förmågor i krislägen. Förmågor att tillsammans ta ansvar, göra det som behövs.

Hoppet då. Visst är hopp viktigt men erfarenheten som terapeut är att vi lätt kan fastna i att hoppas utan att koppla till egen handling. Kanske lägga allt hopp till Gud eller politiken eller till att ödet förändrar mitt liv i morgon. Hoppas att ens partner ändrar beteende eller att pappa nån gång ger mig uppskattning. Vardagsfällan kan bli att leva på hoppet utan att förändra sitt beteende. Så lägger jag ansvaret på andra, på samhället, på ödet. Så slipper jag obehag, ansträngande arbete, risktagande genom att undvika det jag egentligen behöver göra.

En annan erfarenhet som förändrat mig i sommar handlar just om hopp. Vi lyssnade på ett föredrag med Johan Ehrenberg, journalist, ekonom och vd för produktionsbolaget Etcetera som bland annat ger ut tidningen med samma namn. Hans budskap för att lösa energikrisen och avveckla fossila bränslen är förbluffande enkelt. Uppmuntra alla som kan att satsa på solceller, producera egen el och använd bara el i transporter. Täcks Mörbylånga kommun med solceller så räcker elen till hela landets elförbrukning. Smartare är förstås att installera dem på villatak, garage, affärskomplex, offentliga byggnader, längs vägrenar (som redan sker i Tyskland), som staket på foderängar (hindrar inte odlingen) och massor med fler möjliga ställen. Jag är inte kompetent att närmare förklara hur solenergi kan lagras, hur solceller kan hyras och redan från start bli billigare än köpt el, hur hyresgäster kan skapa gemensam elproduktion med solceller på gräsmattan. Johan menar att lösningarna inte alls är svåra.

Så jag lämnar föredraget fylld av hopp inför klimatkrisen. Inte rädd eller uppgiven utan med en vilja att vara en del av lösningen. Ta egenmakt och kunna påverka andra genom eget ansvarstagande. Jag inser, och det finns skam i insikten, att jag undvikit att ta ansvar. Jag beter mig som de flesta män över 65. Kör mycket bil, en gammal diesel eftersom det känts för bökigt och dyrt att köpa elbil och ordna med laddstolpar. Åka buss eller tåg till mitt jobb i Stockholm har ofta känts alltför obekvämt då jag inte kan styra över min tid. Fortfarande el-element i sommarstugan för jag har inte kommit till skott att fixa luftvärmepump. Flyger till Italien varje vinter för att åka skidor för jag gillar det så mycket. Det finns dock inga ursäkter för mina beteenden och mitt oresonligt stora bidrag till koldioxidutsläppen.

Jag funderar på vad som gav mig hopp i Johans föredrag. Jag tänker att han talade till mig som en vuxen med ansvar. Det finns ingen annan som fixar det åt oss. Jag har alla möjligheter att göra förändringar som bidrar till snabbare avveckling av fossila bränslen.

Han säger inte som en politiker att ”vi ska se till att”, ”ni ska få ersättning”, ”ni kan leva som vanligt”. Han ställer i stället krav på mig. Min uppmaning till dig är: läs hans bok "Hoppet – bara du kan rädda världen!" I ingressen berättar han hur en obotlig hudcancer bidragit till hans starka engagemang i klimatarbetet för omsorg om de kommande generationerna.

Hans budskap ger mig hopp om att vi tillsammans kan lösa krisen och att jag är en del av lösningen. Jag kan agera kraftfullare ju mer jag lever autentiskt efter mina värderingar. Jag lyssnar just nu på boken "Konsten att leva innerligt" om filosofen Sören Kierkegaard (mycket läsvärd). Hans kompromisslösa livssyn är att varje människa har fullt ansvar för det man gör och inte gör för världen!

Med Johan och Sörens tankar blir tro, hopp och kärlek riktigt meningsfulla ord för mig.