Min erfarenhet av att ha mött hundratals människor som sökt hjälp i terapi kan egentligen kopplas till en fråga: ”Vad har du för bild av dig själv?” Vi bär alla den här frågan inom oss livet igenom även om vi inte dagligen tänker medvetet på den.
Identitet kallar vi fenomenet som kommer från latinets "Idem et Idem" och betyder "Åter och åter". Ett bra uttryck eftersom identiteten är något vi utgår från i allt vi gör, tänker och berättar om oss själv. Under första delen av våra liv utvecklas identiteten. Den byggs upp så att vi förhoppningsvis känner oss skapligt okej med den egna självbilden och med den kollektiva bilden vi har av oss tillsammans med andra. Den tidiga präglingen är viktig. Ett barn som får en övervägande destruktiv självbild med sig från uppväxten kommer förmodligen behöva kämpa mot bilden under sitt vuxenliv. Ett barn som präglas med en övergripande positiv självbild kommer lättare att trivas med sig själv.
Vi utvecklar själva som intensivast vår självbild under tonåren och som ung vuxen. Utifrån vår ärvda personlighets medfödda förmågor och begränsningar söker vi och testar vem vi är genom grupptillhörigheter, livsstil, yrkesval, relationer. Vårt sociala jag utvecklas och så småningom blir vi mer och mer invanda vid vår identitet. Hjärnan blir präglad att tänka automatiska tankar som ”sån är jag”, ”så skulle jag aldrig göra”, ”jag skulle aldrig våga ...”. Självbilden blir ett sätt att känna igen mig själv och på så sätt trygga mig själv så långt det går. Därför blir även en destruktiv självbild något som ger en slags trygghet – jag behöver inte leva i ovisshet om vem jag är. Vi möter ju ofta berättelser i medier om hur viktig den upplevda identiteten är. Speciellt viktig blir den när människor upplever sin identitet bli ifrågasatt. När identiteten hotas blir vi rädda och börjar försvara oss. Det gäller för individer likväl som för grupper. Vi ser ju hur människor slåss och är beredda att dö för sin nationella identitet.
En grej med identitet är att när den väl är etablerad vill vi inte gärna släppa den. Trots att identitet bara är en konstruktion i hjärnan är jag rädd för att inte veta vem jag blir om den förändras.
Jag har ibland på till exempel ledarskapsutbildningar gjort en intressant övning. En deltagare ställer samma fråga lugnt gång på gång till en annan. Frågan är ”Vem är du?”. Jag minns när jag var med om övningen för mer än trettio år sedan hur jag först gav en lång rad med rationella svar: ”Jag är en man, jag är psykolog, jag är trebarnsfar”. För att snart bli mer existentiell: ”Jag är en levande varelse, jag är en kännande medmänniska”. När frågan bara kom igen gled jag mer och mer ifrån min givna identitet. Jag minns att jag på slutet svarade ungefär ”Jag är en samling atomer och kemiska processer i universum som får liv, lever intensivt och dör”. För mig blev övningen viktig och gav upplevelsen av hur konstruerad identiteten egentligen är. Jag vet på ytan vem jag är, men på djupet …? Jag tror att många liknande upplevelser har hjälpt mig att inte fokusera lika mycket på vem jag är utan mer vara nyfiken på vem jag blir tillsammans med andra, och vilka andra blir tillsammans med mig.
Forskning om personlig utveckling visar att den här erfarenheten ibland tycks komma i takt med att vi blir äldre och när vi går igenom kriser. Identiteten blir då inte lika viktig. Man kan leva mer i ovisshet. Man tar inte saker för givna och nyfikenheten blir en daglig följeslagare.
Som när jag vaknade i dag och la mig en stund tillsammans med min kära i sjukhussängen blev jag nyfiken på vem jag var. Svaret kom: ”Just nu, mitt i sorgen, är jag är en lycklig man som levt ett långt liv med denna underbara kvinna”. I morgon får jag på nytt uppleva vem jag blir utifrån det oberäkneliga som sker i livet.