Vi går en våning upp i det som förr var stallet på Klefstad gård öster om Linköping. I dag finns bland annat kök och restaurang i byggnaden.
Så fort man kommer uppför trappan möts man av de historiska textilierna som kommer att vara föremål för utställningen som snart har vernissage. Det handlar framför allt om broderier och knypplat handarbete.
– Först tänkte jag att utställningen skulle heta ”Arsenik och gamla spetsar”. Spetsarna ställer jag ut och arseniken bjuder jag på, säger Märtha med ett skratt.
Hon skojar gärna och är orädd. Kombinera det med en aldrig sinande uppfinningsrikedom så dyker det upp sådant som ”Arsenik och gamla spetsar”. Men så kommer utställningen förstås inte heta.
– Nej, det blir väl något i stil med ”Spetsar och broderier ur mormors linneskåp”.
De allra flesta textilierna kommer från hennes släkt på moderns sida, bönder som drev en gård på Österlen som historiskt hört till den gamla adelsborgen Glimmingehus. Hon visar dukar, bonader och kläder, alltihop makalöst hantverk som har krävt både skicklighet och tålamod av sina upphovskvinnor.
Själv har Märtha inte ägnat sig åt den sortens handarbete.
– Mor sa, vad ska det bli av dig tös. Jag broderade ju aldrig, jag var hellre i trädgården och hjälpte till, och läste böcker och tidningar.
Hennes mamma hade inte behövt oroa sig. Märtha har gett sig in på både det ena och det andra och verkar ha klarat det bra.
Huset vi befinner oss i till exempel, det har hon gjort om från grunden bokstavligt talat. Bottenvåningen fanns inte från början utan har grävts ut efteråt. Märtha upprättade ritningarna och var även med och spikade så långt hon kunde.
Hon har också ritat om andra byggnader på gården för att de ska passa till fester och konferens.
– Och det här är väl ett rejält gammalt skåp, tycker du inte? säger Märtha och pekar på de höga dörrarna till vad som ser ut att vara just ett rejält gammalt skåp.
Men när hon öppnar finns inget där bakom. Jo, ett stort hål ner till våningen under. Här går hissen nedifrån köket. Och även om svaret är givet frågar jag om det är Märtha som är hjärnan bakom detta.
– Självklart. Jag ville dölja hissen när den inte används.
Hon hade alltid drömt om att bli arkitekt så hon var mentalt förberedd på att hålla på med sådana grejer.
Att hon flyttade till Östergötland hade med Birger att göra. Hon träffade honom 1959 på en dans i Skurup där han var lärare vid lantbruksskolan. Hon var 21 och han 29, de träffades tre gånger och den fjärde förlovade de sig. Efter ett år var de gifta.
– Han bodde här på Klefstad som han drev på sommarhalvåret och så undervisade han på vintern, berättar Märtha när vi satt oss vid fikabordet utanför.
Trots att hon kan jämföra med ungdomens Österlen saknar hon inte Skåne.
– Nej, det här är paradiset, säger hon och tittar ut mot fälten och kullarna.
Hon känner nog Östergötland betydligt bättre än de flesta av oss eftersom hon har varit runt i varenda by. Sedan Märtha tog examen i Uppsala 1964 som lanthushållslärare jobbade hon länge som hemkonsulent på Hushållningssällskapet med uppdrag att åka runt i socknarna och hålla föredrag, informera om nya hushållsmaskiner och göra ritningar till lantkök som skulle renoveras.
Mitt i alla bestyr har hon ändå hunnit se sig om i världen.
Första resan var en rundresa med Greyhound Bus i USA, 99 dagar för 99 dollar. I början på 70-talet for hon till goda vänner i Etiopien som jobbade för Sida, och en senare långresa gick till Antarktis där Märtha fick klappa pingviner och uppleva hur illa valrossar luktar på nära håll. Hon har också rest till barnen som bott och bor på olika håll i världen.
– Livet handlar trots allt inte bara om arbete utan också om upplevelser och äventyr, säger Märtha.
Men vi backar till 1974. Året blev en vändpunkt. Märtha och Birger hade fyra barn som skulle till fyra olika ställen på morgonen så paret kunde åka till jobbet, han till Vreta Kloster och hon till Norrköping där hon var konsumentvägledare.
– Vi sa, vad håller vi på med! Så vi utökade gården med svinstallar och satsade på det så vi kunde jobba hemma i stället.
Märtha engagerade sig i LRF och var med och planerade för det som skulle komma att heta Bo på lantgård. Tanken var att bönder som hade rum över skulle kunna hyra ut dem till stadsmänniskor som fick hjälpa till lite i arbetet på gården.
– Men vi gick ur det där. Det blev så standardiserat, allt skulle vara likadant överallt.
Men sitt bed and breakfast har hon alltså kvar. Det startades 1993 och har varit huvudverksamheten på Klefstad sedan den sista grisen försvann 2012. Och det har inte bara varit hennes verksamhet, hon och Birger gjorde alltid allt tillsammans.
Birger dog i höstas efter en tids sjukdom och det har gjort att Märtha inte har haft så mycket tid till annat. Nu planerar hon att återuppta arbetet med sina kokböcker med egna och närståendes recept. Två tidigare kokböcker heter ”I mormors berså” (om bakning) och ”I mormors skafferi” (om saftning och syltning).
– Nu ska jag sätta igång med julboken med gamla recept från min barndom, säger Märtha.