På onsdag fyller Marianne 40 år. Det blir kaffekalas för släkten i det som ortsborna kallar för "det gröna huset", en drömkåk med vinklar och vrår och spröjsade fönster utmed Hamngatan i Hästholmen.
Det är beläget mitt emot värdshuset och tre våningar stort. Det byggdes för knappt hundra år sedan som charkuteriaffär och i gatuplanet finns en tom affärslokal. Huset har också tjänat som vanlig speceriaffär och här har funnits kafé, bageri och telefonstation
-- Det finns en hel historik, berättar Marianne nöjt.
Huset är uppochnervänt, det håller på att renoveras och sysselsätter både yrkesfolk, Marianne och hennes sambo Lars Westlund.
Släkten ska ändå få komma dit och se hur hon har det bland tapetklister och färgburkar. En större fest för vänner och bekanta får vänta till hösten.
-- Mina kompisar blev förvånade när jag började prata om att jag ville flytta ut på landet. Jag som var så social och som i alla år hade längtat tillbaka till Stockholm. Jag bodde där när jag var 18--22 år.
Kompisarna hängde nog inte riktigt med. Marianne hade mognat och förändrats. För mig, som inte träffat henne förut, ger hon ett godmodigt intryck.
-- Jag har blivit trygg i mig själv och vill umgås med mig själv nu. Jag kan känna mig lite mätt på detta att ha många människor omkring mig. Jag bodde i kollektivhus i Stocklycke i 13 år.
Marianne Andersson har en känsla av att många i hennes egen ålder och progressiva generation känner likadant. Man vill tillåta sig att vara ensam oftare.
Det är inte något liv som enstöring Marianne talar om, nej, då tror hon det blir stagnation i den personliga utvecklingen. Hon vill bara ha umgänge och sociala kontakter i lagom stora doser.
I Hästholmen räknar hon med att odla sociala kontakter i sitt och sambons blivande gemensamma galleri. De hoppas att kunna få lokalen färdig till nästa sommar.
Även om det tidigare inte funnits något galleri i "det gröna huset" så har där bott konstnärsmänniskor. De färgsprakande och iögonenfallande majblommorna i trä på ena husgaveln är måhända ett sådant igenkänningstecken.
Men alla utom en, den allra största, ska bort.
-- Det där är för hippieaktigt för mig. Jag är mer seriös än så, säger Marianne som målar både realistiskt och naivistiskt och som gärna vill ha ett stråk av humor i sin konst.
Lars, som skulpterar i trä, träffade hon vid en samlingsutställning på krogen Platsen i Linköping för två år sedan. De hjälptes åt med hängningen.
-- Vi har bott här sedan 1 april. Vi hyr men ägaren vill bli av med huset och vi har förköpsrätt till det. Nu börjar vi bestämma oss för att köpa det. Det kändes tryggt att börja med att hyra.
När huset dök upp hos mäklaren var det ett kärt återseende för Marianne.
För fem--sex år sedan var hon på studiebesök i Hästholmen med sina kurskamrater på universitetet. De läste "det kulturella arvet".
-- Då minns jag att jag blev tagen av det här huset. Jag tyckte att det såg så häftigt och oförstört ut. Jag tycker att folk renoverar sönder många gamla hus.
Marianne har två vuxna barn från ett tidigare äktenskap, Adel, 20 år, och Lili, 19 år, som båda bor i Stockholm.
Hästholmen har varit ett av flera boendealternativ för Marianne.
-- Jag ville ha ett hus på landet, ett större hus där jag får plats med barn och släktingar när de kommer på besök. Samtidigt vill jag inte bo för isolerat och ha nära till en sjö.
Marianne har förkovrat sig inom måleriet både på Lunnevads (hennes dåvarande bildlärare Krister Johansson bor på samma gata i Hästholmen) och Liljeholmens folkhögskolor och har sedan själv lett kurser i konstnärligt skapande.
Men hon har aldrig försörjt sig på konsten utan mer sett detta intresse som en vilsam distraktion. Ändå utesluter hon inte att det kan utvecklas till något större så småningom.
Efter att ha prövat olika jobb, men också varit arbetslös, håller hon nu på att utbilda sig till gymnasielärare inriktad på historia och religion. Hon tycker att hennes kulturella studier och konsten väl hänger ihop. Hon har medvetet valt ämnen som skulle kunna bidra till konstnärlig inspiration.
-- Kanske att jag är lite sökare också.