– Passera Hägerstad kyrka med 400 meter. Bakom en hög granhäck ligger ett stort falurött hus. Där bor jag.
Bill Brolin är koncis i sin vägbeskrivning när jag ber om vägledning i den för mig okända Kindabygden. Det här gamla missionshuset har varit Bill Brolins hem sedan 1990. Steg för steg har han renoverat huset till ett kombinerat hem och arbetslokal för en frilans. Hjärtat i byggnaden är den gamla kyrksalen med högt i tak och plats för allehanda akrobatredskap och teaterutrustning. Åtskilliga Kindabarn och tonåringar har mött teatern här för första gången.
Dialekten avslöjar att han inte är någon östgöte utan uppväxtåren tillbringade han i Flen. Det var i Sörmlandskommunen som intresset för kultur grundlades och det han jobbade med vid sidan av anställningen som bilelektriker på en liten verkstad. Men det är 40 år sedan Bill lämnade Flen.
Bill har en ambivalent inställning till intervjuer. På scenen har han inga svårigheter att uttrycka sig men tycker inte om att prata om sig själv.
– Jag är ett dåligt intervjuobjekt varnar han mig. Jag var inbjuden att prata om min gärning i ett after-noon-tea i Rimforsa och jag våndades i flera dagar innan, säger Bill och visar svartvita, fartfyllda bilder från karriären som akrobat, bland annat våghalsiga hopp från ett tio meters hopptorn.
Det här med svårintervjuad visar sig vara en sanning med modifikation. Bill är en underhållande berättare med underfundig humor och full av anekdoter från ett turnéliv över hela landet som akrobat och clown. Det blir ett långt samtal om konsten att överleva i den nyckfulla teatervärlden och de ekonomiska svårigheterna som ”teaterpensionär”. Han återkommer gång på gång till att han ingalunda gjort bokslut som yrkesman utan är fullt aktiv.
Alltsammans startade i Flen med lokalrevy och teatergrupper för ungdomar ”på glid”.
– Vi nådde goda resultat. Teatern har en förmåga att kanalisera och koncentrera ungdomars energi. Fast ibland fick vi agera morsa och farsa och hämta dem som försov sig. När jag hämtade en tjej med motorcykel i stallet skulle alla bli hämtade med hojen, säger han med ett skratt.
Bill lämnade hemstaden med en bitter smak i munnen. De hade bra resultat i sitt arbete och fick ett kulturstipendium men det retade upp stans politiska etablissemang i form av socialdemokrater och moderater som aktivt motarbetade Bill och hans kompanjon. Deras politiska åsikter som vpk:are blev bokstavlig talat ett rött skynke för stans ledande kommunalpolitiker.
– Jag hittade en annons för Studio 32 i Uddevalla och det var här jag mötte min kompanjon Sven Nielsen som kom att betyda mycket för mig både yrkesmässigt och privat. Vi lärde oss allt fler nummer och vidareutbildade oss i Tyskland och Italien. Dramateatern i Göteborg var en annan arbetsgivare under 1970-talet.
Det blev inledningen till långa turnéer runt om i landet och det finns knappast ett litet Folkets Hus som inte Bill och Sven har uppträtt i. Turnéerna var långt ifrån glamourösa och övernattningar på vandrarhem och liknande var vanligt.
– Ett år var jag anställd på Luleå Stadsteater men den sejouren blev kort. Vi bodde omodernt i andra hand och det var jobbigt med ett litet barn i familjen.
Under åren i Kinda har Bill jobbat med undervisning av barn och ungdomar, vikarierat i kommunens kulturskola, spelat sommarteater i Gamla Linköping under tolv år, gett föreställningar i bygden, varit scenarbetare etc. I våras inledde han ett samarbete med journalisten Annika Agebjörn om Klimatrevyn.
– Där driver vi med alla sorts åsikter i klimatfrågan och skildrar alla stereotyper i ämnet. Jag ser fram emot det fortsatta samarbetet med Annika i höst.
Hur går det med akrobatiken vid 70 års ålder?– Jag har alltid haft en bra fysik och motionerar regelbundet med innebandy, volleyboll och cykelturer Rimforsa två gånger i veckan. Det viktigaste innan man går upp på scenen är uppvärmningen, minst 20 minuter. Men visst har jag fått mina smällar under årens lopp.
Bill har fyra barn i två äktenskap och samtliga har följt i hans fotspår. Äldste sonen Ole bor i Berlin gör musik och ljudillustrationer till teatrar, Nils bor i Stockholm och är rockmusiker i bandet Akka, Hugo har utbildat sig till musikalartist i Göteborg och Ella går teaterlinjen på Vendelbergs folkhögskola.
Återväxten är säkrad.