– Här uppe är ljudet bra så när jag spelar kan jag njuta av det på ett helt annat sätt än församlingen nere i kyrkan, säger Sara Michelin.
Vi sitter på Västra läktaren i domkyrkan där Sara Michelin arbetat som domkyrkoorganist sedan 1 augusti 2015. Bakom oss tornar den magnifika orgelfasaden från 1733 upp sig. Bakom den döljer sig ungefär 3 600 pipor i varierande storlek. I samband med en renovering av kyrkan på 1800-talet kapades läktaren för att skapa mer rymd i kyrksalen. 1700-talsorgeln revs och en ny byggdes längre bak under valvtaket.
– Det gör att orgelljudet fastnar i valven och psalmsången blir svår att följa för församlingen, säger Sara Michelin och konstaterar att arkitekten kanske inte var särskilt musikalisk. I framtiden hoppas hon att orgeln ska återfå något av sin forna klang.
Orglarna är hennes ansvarsområde som domkyrkoorganist och att åtgärda läktarorgeln är ett av Sara Michelins projekt. Ett annat, som ligger lite närmare i tiden, är göra något åt orgelsituationen i koret.
Musiken och sången är viktig för Sara Michelin. Som dotter till en präst och en kyrkomusiker har båda funnits med under hela hennes liv.
– Jag sjöng och spelade mycket som liten och tycker att det är viktigt att sjunga. Och människor vill sjunga, säger hon, vilket för oss till körmusiken. I Domkyrkan finns flera körer, själv leder hon två av dem. Och under sin tid i S:t Olai församling i Norrköping drog hon bland annat igång en Alla kan sjunga-kör.
– Vad vore kyrkan utan sång och musik? Det finns så mycket, en enorm bredd vi kan erbjuda. Alla har en relation till musik. Och att sjunga är kyrkans och liturgins nav. Säg vilken stor soulsångare som inte börjat i kyrkan, frågar hon retoriskt.
Att hon skulle hålla på med musik har alltid varit självklart.
– Möjligen tänkte jag andra saker i tonåren men jag hade en bra orgellärare på gymnasiet som fick mig på andra tankar. Det är ju ofta så att en person som varit betydelsefull och verkligen sett en spelar en avgörande roll för ens framtida val.
Så efter humanistisk linje på gymnasiet i Luleå blev det Kungliga musikhögskolan i Stockholm och en utbildning till kyrkomusiker. Till Norrköping kom hon 1995 tillsammans med maken Richard som är musiker i Norrköpings symfoniorkester. Hon har haft flera olika arbetsgivare, allra längst i S:t Olai församling där hon arbetade som organist och körledare.
– Det är den kyrka jag älskar allra mest. Där har jag gjort så mycket och varit både glad och ledsen. Det var under de åren födde jag mina barn. Det hände så mycket under den tiden som gör att S:t Olai känns som min kyrka. Jag önskar att alla hade en kyrka där de kunde känna sig hemma. Men trots det kände jag att det var dags att göra något annat.
Hon sökte och fick en tjänst som organist i domkyrkan. Och nu är hon alltså en av landets tretton domkyrkoorganister.
– Jag är faktiskt bara den fjärde kvinnan som innehar den tjänsten. Det är ett mysterium att Sverige inte haft fler kvinnliga domkyrkoorganister för det här är inget manligt yrke när det gäller de andra tjänsterna.
Vad är skillnaden mellan ditt jobb här och i Norrköping?– Den stora skillnaden är kyrkorummet. Det är betydligt större här. Och så experimenterade vi mycket med gudstjänsterna på ett sätt som vi kanske inte kan här. Det är också enklare att komma närmare människor i en mindre kyrka, man har mer tillgång till varandra.
Men även om domkyrkan är betydligt större arbetar Sara och hennes kolleger hela tiden med att komma nära besökarna. Det finns små avdelningar i kyrkorummet för olika tillfällen. Det är mycket musik förstås och efter gudstjänsterna är det alltid kaffe.
– Konsten är att i det högtidliga komma åt det, i relationen både med människorna och med Gud.
Hon ser som en av sina uppgifter att finnas i kyrkan, att vara en person.
– Hit ska vem som helst kunna komma och må bra. Jag tänker att kyrkan är motståndare till ytlighet, en alternativrörelse till till exempel shopping. Och det tänker jag att kyrkomusiken också är. Jag är inte i underhållningsbranschen.
Och framtiden då, hur ser hon på den?– Jag ska jobba här ett tag till, säger hon och ler. Sedan kanske jag drar mig tillbaka till Vikbolandet. Men jag har faktiskt inte tid att tänka så mycket på framtiden. Jag tar en dag i taget.