Det är en mycket prydlig och vackert vithårig dam som tar emot oss, klädd i blå dräkt och snövit blus, med en brosch med gnistrande stenar på bröstet. När jag säger att jag tycker den är fin skrattar hon lite och säger att den är en 50-årspresent.
Lydia Flodin bor i kommunens trygghetsboende på Boregatan, intill dagcentralen Svanen, som numera drivs av pensionärer. Hon trivs bra, men ett problem är att hon både ser och hör dåligt.
-- Jag går helst där jag känner igen mig inomhus, men till matsalen klarar jag mig själv tack vare rullatorn, förklarar hon. Utan den skulle jag inte kunna gå.
Med rullatorn fungerar det bra, och en gång i veckan går hon ut på en promenad, tack vare Mirja Peltonen som troget kommer från Väntjänsten i Borensberg. Det är något som Lydia sätter värde på, för hon vill som sagts hålla sig rörlig.
Lydia är född i Ljung och var näst yngst av åtta syskon. Nu är hon den enda som är i livet.
-- Men jag var bara en månad när mina föräldrar flyttade till Johannisbergs gård (som ligger mellan Tjällmo och Prästköp). Min far, som hette Gustav Adolf brukade ett torp som tillhörde gården. Lagom tills jag skulle börja skolan flyttade vi till en plats nära Lämneå bruk. Man hade byggt en ny skola vid Tyle gård och där fick jag börja min skolgång.
Efter några år flyttade familjen till Boo intill Närkegränsen, där fadern arrenderade en gård. När Lydia hade slutat skolan arbetade hon på olika gårdar. Hon gifte sig aldrig, men hon och hennes fyra år äldre syster Sara tog hand om sina föräldrar när de blev äldre. 1935 flyttade de tillsammans med fadern, som då var ensam, till Borensberg. Alltsedan dess har Lydia varit Borensbergsbo.
-- De sista åren av sitt liv hade vår far folkpension, men någon praktisk hjälp fick man inte hemma, minns Lydia.
Under många år drev hon och systern ett tvätteri i Borensberg. De började ganska anspråkslöst, men allt flera kunder lämnade tvätt hos dem. Så småningom övertogs tvätteriet av kommunen och systrarna fortsatte att arbeta för den, vilket innebar att de fick en ny storkund.
Lydia kommer ihåg en tid när herrar skulle ha stärkta vita skjortor med stela, stärkta kragar om de skulle vara riktigt fina. Det var jobbigt att stärka alla finskjortor . . .
-- Jag minns också när Stefanskolan startade och vi fick eleverna som kunder. Det blev ett uppsving, för de var ju många.
När Sara fyllde 70 år ville hon sluta arbeta och då stängde syst-rarna tvätteriet.
På senare år, och sedan hon blivit ensam, flyttade Lydia först till Berga i Borensberg och där trivdes hon bra. Sedan fyra år bor hon i trygghetsboendet på Boregatan.
Den annalkande 100-årsdagen tar hon med ro.
-- Inte trodde jag att jag skulle bli så gammal, men det har ramlat på, säger hon.
Hon har arbetat mycket, och vid sidan av arbetet har hon varit och är fortfarande medlem av Pingstkyrkan i Borensberg. Eftersom hon fyller år en söndag ska hon delta i gudstjänsten där och till den har hon fått en särskild inbjudan. Man kan nog utgå från att hon blir hyllad av församlingen.
-- Vi kanske firar här på Boregatan med tårta dagen innan, säger hon.
Så blir det inte så mycket på en gång.