För 65 år sedan föddes Nore Tellrot i Linköping där han också växte upp. Som granne till miljonprogramsområdet i Berga, blev han tidigt medveten om behovet av stöd många ungdomar, som hamnat snett, kan behöva. Det var antagligen redan då som intresset för att jobba med ungdomar började gro. Men först skulle Nore både arbeta som postiljon på Posten, åka till Israel och arbeta på en kibbutz och vara verksam som skogsarbetare där han deltog i uppbyggnaden av naturvårdsområdet Viggeby.
Men att arbeta med ungdomar – särskilt de med problem – lockade.
– Jag ville jobba med människor så jag blev elevassistent på särskolor. Efter det blev jag anställd av Linköpings kommun och mellan -72 och -75 höll jag till i Skäggetorp på fritidsgårdar och med familjer och ungdomar i riskzonen.
Efter tiden som yrkesverksam i branschen började Nore studera i Stockholm, på fritidsledareutbildning i två år.
– Den främsta drivkraften till att börja plugga var att jag visste att jag ville jobba med ungdomar. Under min uppväxt såg jag de sociala problemen som fanns i Berga - hur dåligt vissa av ungdomarna mådde. Därför finns det mycket empati hos mig.
Efter några år som fritidsassistent på skoldaghem och fritidspedagog med goda framtidsmöjligheter började det ändå klia i benen på Nore.
– Då kom de, de här myrorna. Jag sa upp mig, tog mitt pick och pack och reste till Peru.
Tillsamman med vänner i Folkkampanjen mot kärnkraft åkte Nore till Lima för att jobba som biståndsarbetare.
– Genom organisationen ”Svalorna”, som hade ett samarbete med Emmausgrupp i Limas slum, fick jag komma ut och jobba med fattiga människor som hade det svårt – vissa levde till och med mitt bland soporna. Vi samlade in pengar genom att sälja saker som vi hämtade upp med lastbilar och vi gav dem kläder från Sverige. Stor del av tiden gick också åt att arbeta för att ge flickor och kvinnor chansen till att börja arbeta som hembiträden.
När Nore kom hem från sin resa till Stockholm ville han prova på något nytt. Han utbildade sig till lokförare i huvudstaden, och det var också genom lokföraryrket som han kom att hamna i Linköping igen.
När Östgötatrafiken startade upp pendeltågstrafiken 1995 behövdes det många nya lokförare. Nore begärde förflyttning till sin gamla hemstad Linköping. Tillsammans med sin fru Viveca och deras tre barn (varav en nyfödd) valde de att bosätta sig i Borensberg - ett sympatiskt litet lokalsamhälle som han ofta åkte till som grabb för att fiska.
I hela 20 år satt Nore i förarhytten på SJ:s tåg. Det innebar växling, godståg, persontrafik, pendeltåg och mycken bortavaro och överliggningar. På grund av olika omständigheter lämnade han förarsätet 2002 för att återigen börja studera – denna gång behandlingspedagogik.
Men lågan att hjälpa ungdomar brann fortfarande inom Nore.
Kommunen startade 2008 en helt ny organisation i Mjölby – ett HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn. Och där har han arbetat ända tills nu.
– Vi fungerar som alltiallo. Lärare, psykologer, pedagoger, vänner. Ibland får man ta mycket svåra samtal – det kan vara svårt för de nyanlända både innan och efter etableringen i Sverige. HVB-hem ska fungera som just ett hem. Därför är det viktigt att ungdomarna mår bra, har aktiviteter som de tycker är roliga och att de har någon att prata med. Jag höll i aktiviteter, i bland annat simning, friluftsliv, fotboll och kanotturer.
Att det har blivit kanotturer med ungdomarna på HVB-hemmet är inte konstigt. Nore är en stor friluftslivsentusiast. På tomten ligger fyra kajaker, i garaget hänger en halvt färdigbyggd. Cyklarna som syns går att räkna till fem, men det finns säkerligen flera. Även resa är ett stort intresse. Hustrun och Nore införskaffade i mars ”silverkulan” - en tysk tvåmanshusvagn. I sommar har de än så länge hunnit åka på tre turer. Snart bär det av igen - till Västerviks visfestival.
Det passar bra med en liten silverkula nu när han fyller han 65 och ska gå i pension. Dessutom blev han för ett halvår sedan farfar åt en liten pojk. Och så har han den där halvfärdiga kajaken i garaget - det finns alltså att göra.