Hennes arbetsuppgifter består av stödjande samtal i olika situationer med människor i pastoratet, samt att samverka i och organisera olika aktiviteter.
– Ingen dag är den andra lik, säger hon om sin planering av arbetet. Hon har varit verksam i församlingen i några månader, men håller fortfarande på att lära känna församlingarna och dess 11 800 församlingsbor.
– 78,5 procent av dem är kyrkotillhöriga, säger hon och tycker det är en bra siffra. Svenska kyrkan förestår Björkhällakyrkan i Borensberg, som invigdes på påskdagen 1988, och där har Marie sitt tjänsterum. Övriga församlingar i pastoratet är Aska, Fornåsa, Godegård, Klockrike, Tjällmo och Västra Ny. I Borensberg finns, förutom Svenska kyrkan, en pingstförsamling och Baptistförsamlingen (Salemkyrkan).
Marie Johansson, som har sina rötter i Torsås söder om Kalmar, vigdes till diakon 1990 i Linköpings domkyrka. Hon har sedan unga år känt för att vara till hjälp för sina medmänniskor.
– I Linköping har jag jobbat i Tannerfors (med en kort avstickare till Vreta Kloster i ett och ett halvt år) och i Ryd och Skäggetorp i många år, säger hon.
För 18 år sedan bosatte hon sig med sin familj i Vålberga, en dryg halvmil från Borensberg, och pendlade därifrån till Linköping. Hennes make Jan Johansson, 70, har också arbetat som diakon i många år – och har bland annat tagit uppdrag i Borensbergs pastorat efter pensioneringen.
Marie Johansson tycker det är skillnad att arbeta som diakon i stan och på landet.
– Det var väldigt spännande att jobba i en stadsförsamling. Det är socialt tufft i Skäggetorp, där var det kö till diakonen. Nu kommer jag ut på landet och får nå människor på ett annat sätt, säger hon.
– Här behöver folk också krisstöd, sorgestöd och samtalsstöd. Jag får kontakt med människor via vårdcentralen och en del yngre medborgare hör av sig via nätet, säger hon och nämner att både missbruksproblem och ekonomiska bekymmer kan vara sådant som leder till samtal.
Hon vill gärna att folk tar kontakt när de känner för det.
– En del tänker inte på att det kan vara bra att prata med någon. Det som är bra med kyrkan är att vi har tystnadsplikt, det är gratis och och det tar inte så lång tid att få kontakt. Finns de premisserna någon annanstans i samhället? frågar hon sig. När Marie planerar sin vecka ser hon till att ha utrymme i almanackan, så att hon på kort varsel kan åta sig ett stödjande samtal.
Under den tid hon varit verksam i Borensbergs pastorat har hon startat en sorgegrupp, som kallas för Samtal på vägen, för änkor och änklingar.
– Det är en hjälp till självhjälps-grupp, säger hon.
Hon besöker äldreboendet Husbygården i Borensberg som har 22 platser, varav hälften avsedda för personer med demens.
– Jag samverkar med väntjänsten som går ut med boende på Husbygården och som ordnar lite fester ibland, berättar hon. Väntjänsten bygger på ideella insatser.
Vidare har Marie Johansson en grupp där yngre förtidspensionerade möts – och hon har startat ett diakoniråd där några personer i varje församling ingår.
– Det blir som en förlängd arm i församlingen, ett bollplank som jag kan använda mig av när jag är ute och pratar diakoni, säger hon om diakonirådet.
Marie Johansson medverkar också vid gudstjänster och mässor, eftersom dessa samankomster också tjänar som träffpunkter för församlingsborna – och så följde hon med en konfirmandgrupp till Assisi i mellersta Italien.
– Det var en så stor grupp, säger hon om varför hon följde med där.
Utöver detta deltar hon emellanåt vid uppvaktningar av äldre födelsedagsfirare i församlingarna.
Men det är inte bara sådant som har direkt koppling till kyrkan hon engagerar sig i. Hon är ledamot i bygderådet Framtid Borensberg, som verkar för lokal utveckling, och finns med i en regional avdelning av organisationen Hela Sverige ska leva.
– För mig är det jätteviktigt att att jobba ute i samhället och vara en länk mellan kyrka och samhälle.
Det är en hel del som Marie Johansson hittills hunnit med i sitt arbete – och mer är på gång. Hon beskriver sitt arbete som fritt.
– Men man måste också kunna samarbeta med andra.
När hon inte idkar diakoni kopplar hon gärna av i hemmet:
– Vi har tre små shetlandsponnyer, höns, tuppar och katter och en stor trädgård. Och så sjunger jag i Motala kyrkokör sedan snart ett år, säger hon.