Evert sitter i sin lägenhet på Kanalgården i Berg. I morgon fyller han 101 år. När Evert börjar berätta är det om ett Östergötland som inte finns längre. Men det finns i Everts minne och han minns det med en fantastisk precision.
Han föddes i Bäckhem i Flistad. Ett litet jordbruk med tre tunnland öppen åker.
– Vi hade en ko, en kalv och en massa kaniner, berättar Evert.
Pappan sådde råg och hade hö på resten av åkrarna. Evert och hans storasyster fick snabbt lära sig att arbeta hemma på gården.
– Jag började nog när jag var 6-7 år gammal. Då kunde jag inte uträtta så mycket – men arbeta, det skulle man göra.
När Evert var 12 år gick slåttermaskinen sönder. Det blev att bruka lie för att få in höet.
– Det slet på ryggen, men vi fick in det innan regnet kom.
En del av höet bärgades på banvallen som låg vid Bäckhem. Det var den smalspåriga järnvägen som gick från Linköping till Klockrike och vidare ut över östgötaslätten.
– Järnvägen betydde mycket på den tiden. Vi kunde resa till Linköping eller till Skänninge och lantbrukarna kunde skicka in sina varor på godsvagnarna.
Efter sju år i Fristads skola var det dags för arbetslivet utanför Bäckhem. Evert hjälpte till med att köra ett tröskverk som turnerade mellan gårdarna i samband med skörden och som 14-åring jobbade han som bonddräng i Västerlösa. Det var långa arbetsdagar som började mycket tidigt med mjölkningen.
– Vi bodde i en drängstuga och direkt bekvämt var det ju inte.
Evert fortsatte inom lantbruket och gårdar och orter som Viby, Ledberg, Hornstäve kommer upp. Ibland kunde det bli kontroverser med rättarna trots att ett avtal träffats för lantarbetarna.
– Jag minns att Gunnar Sträng var här och hade möten. Då var han ombudsman för Lantarbetarna.
Senare skulle Gunnar Sträng bli finansminister i många S-regeringar.
I slutet av 1930-talet hände två saker som förändrade Everts liv. Först var det en fest vid ett vägskäl på vägen till Klockrike. Där fick Evert syn på Margareta (Greta) från Björkö.
– Jag var nog ganska bra på att dansa. Efter att festen vid vägskälet var slut gick vi till Ljungsbro Folkets park och fortsatte att dansa. Greta var med hela tiden.
Evert återvände hem vid fem-tiden på morgonen. Då väntade en ny lång arbetsdag, men den gjorde han med ett leende.
Den andra händelsen var att Evert blev inkallad till värnplikt på I4 i Linköping och det dröjde bara några år innan han blev inkallad till beredskap när andra världskriget började.
– Jag gifte mig med Greta 1939 och dagen därefter var jag tvungen att inställa mig hos militären. Det var inte mycket till smekmånad vi fick ...
Evert drog tillsammans med andra skyttesoldater från I4 till Norrland. Gränsen skulle försvaras vid Torne älv och senare mot Norge.
– Vi fick aldrig gå för nära gränsen. Där var det fullt med minor och tyskarna hade sina krypskyttar.
Men Evert slapp en del gränsbevakning. Som lantarbetare var han van att ha hand om hästar och militären hade ett enormt behov av hästar som hyrdes in från bönder.
– Trevligare att ha hand om hästarna än att ligga som gränsvakt.
Efter kriget fortsatte Evert inom lantbruket. Familjen hade utökats och det fanns två döttrar och en son. Det började bli trångbott och 1952 bygde Evert ett hus på Vibostigen i Ljungsbro.
– Jag schaktade en del på tomten och det blev en fin trädgård mot Strömmen.
När en av döttrarna frågade om ”pappa skulle jobba i ladugård jämt” sade Evert upp sig. Saab skrek efter arbetskraft under det kalla kriget och Evert fick jobb i ”flygplansfabriken”.
– Jag var 38 år då. Det öppnade ett nytt liv för mig. Massor av arbetskamrater att prata med och så tjänade man mer pengar än i lantbruket.
En del av pengarna använde Evert till ett körkort och att köpa en husvagn.
– Med husvagnen reste vi Sverige runt. Vi var norr om polcirkeln en sommar.
Senare blev det mer lokala turer. Under flera somrar gick turen till Hallmare vid Loftahammar där Saab hade ett rekreationsområde.
Hos Saab blev Evert kvar till pensioneringen.
Hur har samhället förändrats under din tid?– Att det var bättre förr – det håller jag nog inte med om.