Den mångsidige ordbrukaren blev hans kännemärke, Corren hans älskade skötebarn. Vi sörjer vår skicklige chefredaktör och varma vän Ernst Klein. Så symptomatiskt att han brännmärkte president Trump i sin sista krönika, publicerad i tidningen den 1 juni.
Ernst kom till Corren direkt från Expressen 1990 och ledde en välrenommerad redaktion nästan hela det decenniet. Att det sammanföll med tidningens verkliga guldålder var till inte ringa del hans förtjänst. Upplagorna steg, annonsmängderna och intäkterna likaså. Och Ernst njöt redan på ett tidigt stadium av tillvaron i Linköping, att få driva sina linjer men samtidigt samarbeta med ambitiösa journalister. Det fanns inga hinder som var för stora, nästan inga. Vi fick ju inte ta oss vatten över huvudet och drunkna i Roxen.
Om Ernst saknade resorna över Atlanten, bevakning av presidentval och storinternationella trätor, så nämnde han det inte öppet. Efter att ha verkat som bland annat politisk redaktör och utrikeschef på dåtidens största svenska tidning kunde han nu i lilla Linköping känna tillfredställelse över ett totalt helhetsansvar. Och stormade gjorde det ibland här också. Det gillade han. Då kom Ernst till sin rätt. Då skrev han sina bästa krönikor. Och gjorde det med en iver, klokskap och snabbhet som saknade motsvarighet i våra kretsar.
Av tidigare erfarenhet visste han hur viktigt det var med korta band och starkt stöd till redaktionens mellanchefer. Det värnandet kände vi hela tiden i roller som redaktionschef respektive sportchef på tidningen. Dörren till hans rum stod ständigt öppen för oss och för hela redaktionen. Vår högste chef kunde vara generös med både beröm och förmåner. Ernst hade en lite sträv hinna men mjukheten fanns under ytan, och hjärtat var varmt. Det kändes extra starkt och viktigt när vi förlorade vår mellanson Eremias och Ernst stöttade oss i sorgen på ett sätt som vi aldrig ska glömma.
I huvudsak ägnade han sig åt de tunga frågorna på redaktionen men hade också ögon för det lilla i det stora och det stora i det lilla. Periodvis dök han ner i folkdjupet och rörde sig hemvant i Linköpings centrala butiker, kollade in och recenserade det som gömde sig i hyllorna. Slarv och dålig kvalitet slog han obarmhärtigt ner på. Ernst var aldrig rädd för att röra om i grytan, och mycket riktigt kunde det skapas läckra rätter när han satte den sidan till.
Ernst inte bara författade texter, och några böcker mellan varven, han läste också långa stycken eller hela sidor så fort att man baxnade. Det var en minst sagt nyttig egenskap för utgivaren, som ju hade ansvar för allt som fanns i tidningen, varje bild, varje bokstav, varje annons faktiskt.
Men mest litade han på skribenter, redigerare och inte minst de korrekturläsare som rationaliserades bort först när sparkraven kom slag i slag, på Corren och i hela mediebranschen. Det slapp Klein uppleva, och nästan vi också som slutade ett antal år senare.
Han svek aldrig sitt ideal, som liberal, han tänkte stort och fritt och fort. Vi minns Ernst Klein som den enastående ordbrukare han var. Hans minnen lever vidare, hans ord också, mest i digital form, men lever gör de.
Gunilla Bejbro-Högfeldt och Pitas Högfeldt