På jorden har han verkligen varit, bokstavligen. Putte Elf föddes på landet söder om Vadstena, i Svälinge, mitt i Tåkernbygden.
Föräldrarna var lantbrukare, och det skulle Putte också bli så småningom, med råge.
Bondebakgrunden ledde till att han för tre år sedan provade något nytt efter många år som dels förtroendevald, dels ordförande för Kommunal i Motala.
– Jag fick erbjudande att jobba fackligt med jordbruksföretag, hästgårdar, golfbaneanläggningar och mycket annat, med utgångspunkt från Norrköping, resa runt och upprätta kollektivavtal. Men det blev för mycket resande, jag ville tillbaka till Motala, där jag bor.
Så nu, efter ett och ett halvt år som Norrköpingsbaserad, är Putte tillbaka på Kommunals expedition i Folkets hus, numera som enbart förtroendevald, efter att varit ordförande mellan 1992 och 2015. Här jobbar han med individärenden kring löner, anställningsfrågor och mycket annat. Och med att värva medlemmar.
– Den svenska modellen, där löner och förhållanden på arbetsplatserna regleras genom förhandlingar mellan parterna, den är världsunik, och jag tror inte att den uppväxande generationen riktigt förstår det, säger Putte.
– Den modellen är hotad nu, när allt fler väljer att stå utanför facket. Jag är fostrad med det kollektiva tänkandet och det måste vi tillbaka till. Det är för mycket ’den enes död…’ och för mycket individtänkande. Fackföreningsrörelsen har stora utmaningar.
Puttes engagemang började strax efter att han den 1 juni 1977 började jobba som parkarbetare i den kommun som då bestod av både Motala och Vadstena. Putte jobbade först mest i Vadstena men bosatte sig 1979 i Motala.
– Jag blev snabbt fackligt engagerad och det berodde på att en chef sa ’det där får du ta med facket’ när jag påpekade någon orättvisa, mest när det gällde lönerna. Men det där engagemanget som kom, det är inget som jag hade med mig hemifrån. Jag bara reagerade på orättvisor och sådana har jag ju sedan upptäckt många, även inom andra yrken inom Kommunal.
Fram till 1982 jobbade Putte som parkarbetare, en anställning som han för övrigt fortfarande har kvar. Sedan började en annan period i hans liv, en som visar på en ovanlig arbetskapacitet.
– Jo, jag har svårt att sitta still, säger han.
Det kan man säga.
I fyra år drev han nämligen två mindre lantbruk, ett i Svälinge, ett i Österstad nära Motala. Och det gjorde han ensam.
– Jag gick upp vid fyratiden på morgnarna.
Inte nog med dubbla jordbruk: på dagarna körde han djurbil för ett slakteri i Aneby, runt om i Småland och Östergötland. Lantbruket skötte han morgnar och kvällar. Hade spannmål och köttdjur.
Men 1987 blev det lite mycket.
– När min yngsta dotter skrek så fort hon fick se mig för att hon inte kände igen mig, då tänkte jag om.
År 1987 blev det parkarbete igen och fortsatt engagemang i Kommunal, som förtroendevald, och sedermera ordförande.
– Jag skulle inte vilja ha någonting ogjort, säger han om sina tuffa år som dubbel lantbrukare och heltidsjobb på dagarna.
– Jag har ju skaffat mig erfarenhet. Numera skulle det vara omöjligt att sköta mindre lantbruk på det sättet, gårdarna blir ju bara större och större nu för att kunna behålla och öka lönsamheten.
Parkarbetet ligger Putte varmt om hjärtat.
– Om man tänker på Vadstena, en turiststad, så är det fantastiskt att få jobba med att hålla staden fin. Och samma sak med Motala, med sitt fina läge och allt vatten. Om man ser till många utländska städer så är nog Sverige unikt även när det gäller att hålla miljön vacker, för folks välbefinnande.
Arbetskapaciteten och rastlösheten lever kvar hos Putte. Han sitter som fritidspolitiker (s) i regionfullmäktige, före detta landstingsfullmäktige, har till nyligen suttit i styrelsen för Folkets hus i Motala, har stuga vid Övralid och båt i Vättern.
Och så åker han MC. Inte bara åker, förstås.
– Jag är ordförande i Motala Touring Club, vi är ett gäng på mellan 30 och 75 år. På lördagarna sticker vi ut på sisådär 20- eller 30-milaturer. Senast åkte vi runt Sommen. Fantastiskt när det är sommarväder. Jag gillar sommar.